Ökad självinsikt med hjälp av Olof Lagercrantz?

Jag väntar på att David Lagercrantz bok Intränglingen skall komma i e-version. Jag läser ju så gott som alltid enbart e-böcker nuförtiden, efter en digitaliseringens inkörningsperiod. Så behändigt att läsa dylika i datorn eller mobilen. Det sistnämnda vanligast för min del. 

Jag kan läsa sent om aftonen i slafen, liksom tidigt om morgonen. Innan jag gnuggar sömnen ur ögonen och kliver upp. Utan att behöva handskas med en bökig pappersbok. Och utan att behöva tända någon lampa.

David Lagercrantz är jag inte förtrogen med som författare. Jag har för mig att han tog över ett kommersiellt mycket framgångsrikt bokprojekt efter framlidne Stieg Larsson. (En annan än Horace´s kompis som stavar Stig Larsson och som jag läst.) 

Men jag kan inte närmare uppge vad det gick ut på.

Varför då Intränglingen om fadern Olof, makthavare och celebritet inom kulturvärlden under sin levnadstid? Hög position på DN. Chefredaktör på visitkortet. Samtida på draken med Herbert Tingsten. Med ett liknande visitkort. Konfliktfyllt mellan dessa två elefanter.

Jag fann OL en smula löjlig i sin Mao-kostym. Därtill ett insmickrade, lent tonfall. En salongskommunist? På ett av borgerlighetens flaggskepp? Posering?

Men han skrev bra. Det måste jag ge honom. Jag har läst en hel del av honom. Särskilt författarbiografier. Och, framförallt, Om konsten att läsa och skriva.

Med Sven Stolpes hustru hade han en affär. Stolpes barnbarn, Schulman, skrev en bok om detta som jag tyckte riktigt illa om. Vad var sant och vad spektakulärt för att kränga böcker? Det blev visst en film av det, också. De döda tiger still. Tur för den där Schulman. 

En puttefnask jämfört med morfadern.

Intränglingen tar sin avstamp i att en man en dag dyker upp och påstår att han är son till Olof L efter att denne haft ett förhållande med hans mor. Det visar sig så småningom att det inte stämmer. Biologiskt sett är OL oskyldig. Han har inte avlat något barn.

Men han får stora skälvan efter att ha avslöjats, faller till föga, erkänner utan omsvep ett hemligt, promiskuöst, parallellt, liv för hustrun. Hon anade tydligen ingenting av hans erotiska eskapader.

Massor med kvinnor på sidan om. 

Efter bekännandet vädjar OL på sina bara knän om förlåtelse. Han kan inte leva utan hustrun. Alternativet ta sig av daga. Så äktenskapet fortsätter. Hur de sedermera hade det ihop, lär kanske boken avslöja. Jag föreställer mig Strindberg och von Essen. Bill Clinton med sin Hilary. 

Men jag vet inte.

Vad har nu allt detta med Skriftställaren att skaffa? Jo, jag har ofta känslan av att ha levt ett långt liv utan att Da sein, som Martin Heideggers begrepp löd. Att jag inte har varit riktigt närvarande så som jag borde. Jag var där, ändå inte. Som måhända Lagercrantz i de fina salongerna.

Och i sitt äktenskap.

Ett liv som om. Lånar begreppet från Sten Anderssons bok om Max Weber på Korpen. Jag finner det träffande. Att man kan leva som om man gjorde det. Icke-autentiskt.

Min teori därför att jag minns så lite av mitt liv. Händelser och situationer har inte fastnat. Allt som borde varit viktigt. Allt som borde ha räknats. Och noggrant bokförts. 

Tragiskt nog har vi bara ett liv till förfogande. Någon andra chans beviljas icke. Glöm existentiella returbiljetter. Misstag och olyckliga tilldragelser kan inte suddas ut. Skam och skuld stannar kvar under huden.

Om Intränglingen, på detta mitt livets höst, hjälper mig till en större självinsikt. Om jag rent av kan spegla mig i den, det vete fåglarna. Men när jag läst om den, främst intervjuer med David Lagercrantz, har den lockat mig. Som om den inviterade till en terapisession. Utan terapeut.

Bild: Norstedts