"Historien om alla hittills existerande samhällen är historien om klasskamper."
Marx och Engels, Kommunistiska manifestet
Häromdagen, i sökandet efter min äldsta kompis grav, kom vi i samråd med en ung kvinna som klippte gräs och donade på Sandvikens Gamla kyrkogård.
Jag frågade, nyfiken som alltid på hur människor i arbete har det och under vilka villkor, om hon var fast anställd.
Hon uppgav att hon älskade sitt arbete med att hålla fint bland gravarna men att hon var säsongsanställd.
Inget hon önskade, så tolkade jag henne.
Vad gör du efter säsongen, då? Från den fortfarande lika nyfikne. Svaret svävande.
Jag minns kyrkogårdsarbetaren, när jag läser en debattartikel av Kajsa Ekis Ekman i Dala-Demokraten |1] där hon uppmanar oss att skrota medelklassen som term. Det finns nämligen, enligt Ekis, ingen medelklass.
Alla som säljer sin arbetskraft, det är det avgörande kriteriet, är arbetare. Professorer såväl som fönsterputsare (om än egna företagare med F-skattesedel).
Och bör uppfattas som såna. Svårare än så är det inte. Även om arbetarna inbillar sig något annat. Hon använder inte ordet förborgerligande, efter vad jag kan se.
Men det är väl det som kunde sägas om den traditionella arbetarklassen, om den inte längre uppfattar sig som en sådan. Inte som en klass för sig, skulle Marx ha sagt.
Herbert Marcuse var inne på detta spår, när han menade att revolutionen måste komma från dem som inget har att förlora.
Det finns, enligt honom, inget upproriskt att hämta hos en tämligen välmående arbetarklass, integrerad i det kapitalistiska systemet.
Ekis Ekman använder heller inte uttrycket falskt medvetande, utan rör sig på ett allmänt, svepande plan.
Ska vi således glömma klassanalysen, skiktningen av de arbetande, och anlägga en bredare, skillnadsutjämnande ansats? Vad vinner vi på det? Tja.
Frågan är vilka de politiska implikationerna blir.
Om vi går Ekis Ekman, denna intellektuella frifräsare och bitska polemiker, till viljes? Och istället... ja, vad?
Det tycks mig vara en diskussion som inte är ny, utan leder mig bakåt, till när borgerliga teoretiker utmanade marxisternas världsbild. Med namn som Max Weber och Talcott Parsons, "borgerlighetens Marx".
Moderater, med påfundet jobbskatteavdrag och som kallar sig det nya arbetarpartiet, lämnar jag därhän.
Jag har, ärligt talat, en smula svårt att följa Ekis Ekmans tankegångar, framförallt vad de leder till. Att den av Marx och Engels påstådda klasskampen är död?
Blir inte rekommendationen allas kamp mot alla, ett slags nyindividualism? Ett marknadsrationellt handlande när djungelns lag råder?
Nå, låt gå.
För att fånga det samtida arbetslivet, fokusera på det och därmed bortse från alla arbetsmarknaden utanförstående, kanske vi behöver nya begrepp.
Bortom en konventionell klassanalys. Begrepp som är empiriskt väl förankrade.
När anställningsotrygghet blir alltmer dominerande, tillfällighetsarbeten alltmer den normala sysselsättningsformen, daglönesystemet återkommer, alltfler riskerar sjunka ned i utsatthet och dela dåliga villkor.
En ny ”icke-klass" växer, av Guy Standing döpt till prekariatet. [2] Bortom den gamla klasstrukturen och stratifieringen. Utan att uppfatta sig som en klass för sig med gemensamma intressen.
I avsaknad av facklig och politisk organisering. Allt vad samhörighet och gemensamma intressen heter.
Vad saker och ting kallas kanske inte det mest angelägna.Det viktiga är att vi får fatt i vad som sker, tendenserna. Vår vän på körrgårn, ett exempel på något mer generellt?
Lägg till den snabba AI-utvecklingen, som främst drabbar tjänsteproduktionen.
Jag kan i dessa, den radikala omvälvningens tider, inte se något annat alternativ än verkandet för en ekonomisk grundtrygghet - en medborgarlön.
Om vi nu skall lyssna på Ekis Ekman och alla känna oss som arbetare. På en osäkerhetsskapande arbetsmarknad, liknande hela havet stormar.
NOTER
[1] https://www.dalademokraten.se/opinion/nej-du-ar-inte-medelklass-du-ar-en-arbetare/
[2] https://www.daidalos.se/component/virtuemart/prekariatet-den-nya-farliga-klassen.htm?Itemid=181
NOTER
[1] https://www.dalademokraten.se/opinion/nej-du-ar-inte-medelklass-du-ar-en-arbetare/
[2] https://www.daidalos.se/component/virtuemart/prekariatet-den-nya-farliga-klassen.htm?Itemid=181
Bild: Wikipedia
Även publicerad på lindelof.nu 2026-07-15
Denna diskussion intresserar mig verkligen! Jag anar att boken som kommer rör sig i detta härade? Jag skulle gärna läsa några repliker er emellan, dig och Ekis, i detta ämne. Eller bevista ett seminarium med er. Frågan om medelklass, eller vad arbetarklass är i Sverige 2026, är intressant. Jag förstår det som att kapitalet i det socialdemokraiska projektet "köpt" stora delar av arbetarklassen. Fondsparandet i Sverige är större än någonsin Hyfsat välbeställa anställdas sparanden. Tänker på löntagarfonderna, framställdes som socialistisk extremism. I själva verket en kapitalistisk hybrid som hade stärkt arbetares beroende av kapitalet? En parallell till kärnkraften Energipolitik som gynnar några energidrakar på små elkonsumenters bekostnad LO kämpar för mer kärnkraft, för jobbens skull. Och den kapitalistiska näringspolitiken och allt prat om våra värdefulla entreprenörer och småföretagare. De är inget värda när det gäller. Serneke gick i konkurs för inte så länge sedan. Lämnade alla pågående byggprojekt på dagen Massor med småföretag, underleverantörer, blev utan betaling för månaders jobb och material. Fler försattes i konkurs. Så funkar det i en kapitalism. Drakarna överlever. Serneke, storsponsor till etablissemangslag som IFK Göteborg och Förlunda hockey, startade upp igen som om inget hänt Men slapp betala miljoner till underleverantörer, det gjorde man. Småföretagare är inget värda för våra 8 riksdagspartier, de 8 nyanserna av brunt. Vad är klasser i Sverige 2026? Vem är arbetare, vem är kapitalist? Jag känner folk som går från den ena projektanställningen till den andra, de pratar om hur bra det är med gig-ekonomi. Men de bryr sig nog inte så mycket om en ensamstående trebarnsmor som jobbar säsong på körrgår'n...
SvaraRaderaMycket bra och välformulerat, Pedro! Ja, nog behöver den kapitalistiska verkligheten kritiskt synas i de samtida sömmarna. Hur individualisering och privatisering avkollektiviserar och urholkar allt vad solidaritet heter Jag tycker Ken Loachs film "Sorry, we missed you" på ett lysande sätt fångar otrygghetens ekonomi. PS. Begreppet "prekariatet" förtjänar kvalificeras.
RaderaJag har ännu inte läst dina skrifter om medborgarlön, men jag tänker att syftet med medborgarlön kan vara dubbelt. Dels ger det en sann verklig grundtrygghet till den enskilde utan risk att "hamna mellan stolarna" eller hamna i kläm på grund av byråkrati eller byråkrater..Dels ökar samhällets incitament att personer med medborgarlön får ett jobb med juste betalt och justa villkor. Det vore ett rimligt sätt av avskaffa de värsta konsekvenserna av kapitalismen.
RaderaMen medborgarlön löser inte problemet med den kapitalistiska maktordningen. Den maktordning som ser till att medborgarnas pengar, skatt, kan hamna i fickorna på koncerner i skolsektorn och inom arbetsmarknadsåtgärder eller på energimarknaden. Den maktordning som driver på för ökad militärisering av samhället. Den maktordning som hela tiden driver på att debatten ska handla om "vi och dom". Den maktordning som driver på för övervakning och kontroll som redan idag är på DDR-nivå eller värre inom EU. Den maktordning som har en globalistisk agenda, inte tillåter något annat än "liberal demokrati" och som med sanktioner, interventioner och nykomonialism vill tvinga in alla under samma tak. Klasskampen bör väl handla om att krossa den kapitalistiska maktordningen? Många bör se ett intresse av den kampen, både arbetare, arbetslösa, småföretagare och intellektuella... Tack för filmtipset, ska ses!
När jag reste runt i landet och diskuterade medborgarlön brukade jag trycka på idén som visionär, det är ingen utopi, långt framme i framtiden. Medborgarlönen är praktiskt genomförbar, om den politiska viljan finns, inom ramen för ett fortsatt kapitalistiskt system. En poäng med den. Jag tror, kanske endast en förhoppning, dessutom, att en medborgarlön kan fungera tanke-öppnande och mobiliserande, i politisk mening, därmed på längre sikt bidra till systemets avskaffande. Globaliseringsaspekten, kapitalets internationalisering, en kapitalism "utan ansikte”, kan inte förbises. Vad med skatt på finansiella transaktioner, en omöjlighet? Och, vilket är alternativet? Var är klasskampen? De förtrycktas uppror? Var är vänstern? Hur lirka upp modlöshet och uppgivenhet?
RaderaMycket bra! Ja, det behövs frågor som lirkar och förändrar verkligheten. Det var väl lite så det gick till när högern lyckades avskaffa först arvs-, sedan gåvo- och till sist förmögenhetsskatten.
RaderaIntressant frågeställning. Heder åt Ekis att ha anhängiggjort den och åt dig att haka på.
SvaraRaderaJag antar att du som sociolog är bevandrad i den marxistiska klassteorin
Faktiskt kom jag att diskutera frågan en gång med självaste CH.
Klasstillhörighet har både en objektiv och en subjektiv sida. Det senare handlar inte om upplevelser i allmänhet utan om vems intressen man identifierar sig med i klasskampen.
Mest uppenbart under konflikter i arbetslivet. Ex: vilka tjänstemän agerar som kapitalets förlängda arm? Vilka grupper har insett att de reducerats till manschettproletärer?
De s k strukturmarxisterna ansåg väl förresten att kampen är primär i förhållande till klasserna?
Instämmer, Mats. Bra att KEE rör om i det här, men det är som om det ekar från en "gammal" diskussion. Jag finner uppdelningen i klass i sig och klass för sig poängfull. Prekariatet är väl knappast varken det ena eller det andra. Men begreppet behöver kvalificeras.
RaderaÄven om mitt intresse numer för systemteoretiska perspektiv är minst utsatt svalt:: Är inte problemen med medborgarlön (och vill understryka att jag inte är det minst insatt egentligen ifrågan, även om jag läst nationalekonomi på lägre nivå, men ingår ju så klart inte där). att det antingen är för kostsamt nationalekonomiskt , ..eller att det ger för lite pengar för att kunna livgöra sig på. .. för den enskilde.). Det gjordes ju nåt försök i Finland för tjugotalet år sen , som inte så väl ut). Och i övrigt inte botaniserat så vidare i området o du har ju säkert hört de här argumenten förut, Lasse, men iaf. ( Tänker på Marx svärson Paul Legatgue och ” Rätten till lättja””. Tänk o ha varit m på de familjemiddagarna; -”rätten till arbete vs rätten till lättja” .. utan att påstå mig vara mer insatt i vänsterarguments förvecklingar) .. och så undrar jag som i en parantes vart alla kvinnliga kommentarer uteblivit på din blogg - har inte sett en enda - (inte ditt ansvar så klart, men ändå ett intressant fenomen väl, visst är det väl en intressant fråga väl , fråga ” reseledaren,” Eva, el vad hade Julia Kristers sagt?
SvaraRaderaJulia Kristva. skulle det stå. F:n vad jag hatar den här d-jävla automatiska avstavningen. Bara en försmak väl av vilket elände den här AI-genereringen kommer att bistå med,
SvaraRadera”Kristeva” .. jag ger upp ;-)
SvaraRaderaag började skriva om medborgarlön i mitten på 90-talet, två böcker blev det, efter gästspelet i Berlin 1993-94. Efter en stort uppslagen recension i Expressen av Nina Lekander, och en rekommendation i DN, av Ulrika Kärnborg, tror jag, när hon rankade viktiga böcker att läsa, det gällde ”Den befriade tiden”, tog det fart på allvar. Inbjuden att komma och prata mbl runt om i landet. Diskussioner med bl a AMS generaldirektör, tv tillsammans med Gunnar Adler Karlsson, vi blev vänner, besökte honom på Capri.
SvaraRaderaJag märkte en förskjutning i motståndet, Från der ekonomiska argumentet, ”vi har inte råd”, till det ideologiska, ”då vill ingen göra nånting”. Det senare speglande en mörk människosyn.
Vad gäller kvinnliga röster finns de på min FB-sida, jag brukar länka till bloggen på den.