Titta på mig!

"Vad barnslig du är, fassan!" Herbert Karlsson till pappa Albert i tv-serien som utspelar sig i gamla Haga, Göteborg

Narcissismbegreppet fascinerar mig, som teoretiskt verktyg, i ett livet igenom ofta uttalat syfte att försöka bli klokare på varför vi beter oss som vi gör. Inte sällan styrda av omedvetenhet och utan att speglas av någon. 

Jag prövar som idealtyp, Max Webers metodologiska term, att använda en distinktion mellan primär och sekundär narcissism. 

Den förra tillhör det lilla barnet. Som med all rätt hävdar sin storslagenhet, att det är störst, bäst och vackrast. Jag brukar kalla det ”Pellefantsyndromet”, för det var väl Pellefant som slog sig för bröstet och konstaterade att det finns bara en Pellefant. 
 

Det bör betonas att jag ansluter mig till en freudianskt färgad personlighetsmodell. Där idealet och normen är att utvecklas, mogna och bli vuxen som individ, bli självständig. Jag tycker mig notera många som aldrig blir vuxna i denna freudianska mening. 

De har fastnat i adolescensen och kommer inte vidare. Upprepar infantila beteenden, nästan tvångsmässigt. Exponerar sig. Använder sociala medier som ständiga plattformar att träda fram på.

Kanske kan man med fog tala om detta som en sekundär narcissism. Och som förstås kan påminna om den primära. Men ändå inte är samma sak. Den sekundära söker andras bekräftelse, är inget utan denna. Därigenom förefaller den motsägelsefull, termen bräcklig.

Jag kan inte låta bli att irritera mig på medelålders kvinnor som beter sig som tonåringar, jag irriteras likaså över de flamsande, kvinnliga programledarna i tv. Tja, männen är inte bättre de. Steffo... Pihlblad... med flera fjantiga tjommar i rutan. 

Inte undra på att jag föredrar att ha ljudet avstängt. Måste hålla nere blodtrycket.

Och så ”influencern” Bianca Ingrosso: hur förstå sig på denna märkliga kvinna som dagligdags, plutande med munnen och kråmande sig, visande upp sin välsvarvade kropp, förekommer i mainstreammedierna? Tjänat många miljoner på sitt utseende, sitt skal. [1]

Har man sett det minsta lilla av dokusåpan, reality-tv kallas det, ”Wahlgrens värld” blir man minst sagt fundersam över relationerna i familjen. Som bekant formas vi av och skapar oss en identitet genom våra relationer. 

Den andre, eller andra, utgör både en möjlighet och ett hot, socialpsykologiskt betraktat.

Jag undrar över den dominanta, samtidigt ohöljt idealiserande dottern, moderns, den klämkäcka allsångsledaren på Skansen, roll. Jag blir, ärligt talat, inte klok på henne. Men känner henne förstås inte.

Associationerna runt narcissismbegreppet flammade upp på nytt när jag läste Tommy (han har släppt h:et i förnamnet) Berggrens självbiografi "Tommy” (2017). [2] Arbetargrabben från Majorna som blev en firad filmstjärna och hyllad teaterskådespelare. 

Även uppburen regissör, med Harold Pinter som favorit.

Samarbetade med Bo Widerberg, hans reservpappa. Jag tillåter mig att förstå deras relation så, ibland rök de ihop så att stickor och strån rök. Men kärleken förblev stark dem emellan. 

Gripande scenen i Stefan Jarls dokumentär om Widerberg, "Liv till varje pris" [3], Berggren ensam vid Widerbergs grav i Båstad.

Blygsam kan man inte säga att han Berggren är. Stor på sig, skulle man ha sagt i Sandviken. Och jag tvekar mellan att tänka ”typisk arbetarunge med kompensationsbehov” och ”har han inte kommit längre?” Själv skulle han väl bara bli förbannad om han hörde mig. 

Hans framgång talar för sig själv, kunde han hävda. 

Obetalbar är hursomhelst ankedoten om hur han svårt bakfull, efter en krogsväng med kompisarna Kent Andersson och Ingvar Hirdwall i Götet, reser upp till Stockholm för att göra en audition för Bergmans film ”Tystnaden”. 

Bergman ger honom ett manus att läsa, lämnar honom med det. Berggren somnar omedelbart. 

När Bergman kommer tillbaka, väcker honom och närmast ilsket uppmanar honom att för f-n säga vad han tycker, fastnar blicken på ordet ”Bach”.

Berggren viskar med torra läppar fram ”Bach”, Bergman eld och lågor. Rusar ut från rummet och skriker så hela SF torde höra: - Äntligen någon som fattat! Att det är som en fuga av Bach.

Tablå.

NOTER

[1] Omöjligt för mig att inte tänka Ervin Goffman: https://www.bokus.com/bok/9789144102894/jaget-och-maskerna-en-studie-i-vardagslivets-dramatik

[2] https://www.bokus.com/bok/9789100168308/tommy?

[3] https://www.sfanytime.com/sv/movie/liv-till-varje-pris

NOTA BENE  Christopher Laschs (1932-1994) "Culture of Narcissism" benar upp det komplexa begreppet. Jag försökte träffa honom i USA, utan resultat.

Bild: Amazon