Var satt Foucault?

Skall man tillfälligt sova över i Upsala, skall man naturligtvis göra det på Akademihotellet! Företrädesvis i rum 401, Gunnar Wennerberg givit namn åt det, med strålande utsikt mot Domkyrkans himmelshöga torn. 

I trivsamma kvarter där man kikar efter Pelle, Maja och de andra fyrtassade. Men de lyckas slinka undan. Även denna gång. Till min förtrytelse. Jag börjar på allvar undra om de bara finns i Knutssons böcker.

Det imposanta universitetet ett par stenkast bort. 

Jag minns augusti 1968, när jag infann mig för att registrera mig som recentior. Hur liten och obetydlig jag kände mig. Hur främmande miljön tycktes mig. Jag stod nedanför statyn på Geijer, vars poesi jag nosat på i gymnasiet, och tänkte: vad i hela friden har jag här att göra?

Är det inte lika bra att släppa det lilla rummet i barackkorridoren i Blåsenhus nedanför fängelset och Patologen, ta pick och pack och kvista hem till Viken? Där jag känner mig hemma. Känner mig trygg. Nåja. Trygg och trygg. Det är att ta i.

Men jag stod ut. Fixade den första, svåra acklimatiseringsmånaden, snappade upp klyket, med alla akademiska krångelglosor. Utan att riktigt kunna skaka av mig exilkänslan. Men hade börjat smita in på Lundeq med alla böcker. Korpgluggarna alltmer öppnade mot samtid och samhälle.

Var det ett bra livsval? Vad svara på det? Alternativet stanna kvar efter studenten och söka plats, det hette så, på kontoret. Det gjorde min bästa kompis, blev sedan kvar i företaget till pensionering. Bortgången.

Vem jag varit, om jag inte hållit ut i Upsala? Det kan jag bara spekulera vilt om. Jag kan inte och får aldrig veta. Familj och radhus. Hammock om sommaren.  Flitiga besök upp på stan till butiken med gröna skylten. Kanske frånskild med liten lägenhet i Hackkörven. Fotbollsmatcher med SIF. 

Det trökiga livet. Präglat av ett stort mått av förutsägbarhet. Hand i hand med ledan.

Frågan om val tycks mig felställd. Jag har aldrig valt. Livets händelser har bara fallit sig, till synes utan min aktiva, medvetna medverkan. Ödets nycker? Tillfälligheter? Flax och dess motsats? Life is what happens to you while you´re busy doing other things. True. Vad gäller mig. Ett rö för vinden.

Som när jag efter avslutad fil kand våren 1971 stötte ihop med Göran, bördig från Linköping, på Drottninggatan utanför Sociologen. Han berättade att han skulle påbörja forskarutbildning. Gör det du, också! Inte visste jag vad det innebar. Men så blev det. Och landade i doktorsexamen. 

Wennerbergs gluntar tycks mig fåniga. Ärligt talat. Och jag förknippar dem med det Upsala som var. Punchromantik och bordellbesök. Fröding och sinnessjukhus. Växlar och provinsialitet. [1] Frånvarande arbetarungar.

Ofvandahls konditori fanns - då som nu. Var satt Foucault? Det kommer jag aldrig att fråga damerna i serveringen om. Till skillnad från Kosmos i Helsinki, där jag med hjälp av en servitris kunde reda ut vid vilket bord Saarikoski på sin tid höll hov.

Michel Foucault, som influerat mitt samhällsreflekterande nästan mest av alla, lämnade Upsala före den stora studentanstormningen. I den ingick Ekstrand. Universitetet blev massuniversitet. 

Och nu är det 2026. Av recentioren återstår en gammal, tillbakablickande man. 

[1] https://www.bokus.com/bok/9789174512922/fran-fjardingen-och-svartbacken-och-andra-berattelser?

Bild: Wikipedia