söndag 22 november 2026

Långskånken Skriftställaren

Facebook















När jag var som längst nådde jag 1,93,5 över Storsjön, jag menar havet. 

Under tonåren mätte jag minst en gång i veckan med farsans måttstock, i smyg och ensam hemma, vilket jag noga explorerade innan jag startade min mätning, min längd mot dörrkarmen i mitt rum. 

"Pojkrummet" som mamma sa om det lilla rum där slaf med uppfällbart lock, skrivbord och fåtölj trängdes. På väggen grammofonen. På golvet hemliga lådan som farsan tagit hem från Verket. Hänglås, nyckeln i säkert förvar hos mig. 

Satte ett streck med kulspetspenna strax ovanför kalufsen, mådde inte bra när jag vid tvingades notera att jag fortsatte att skjuta i höjden. 

Försökte krumma till mig, böja rygg, för att komma under det senast satta strecket. Försökte lura mig själv, det har jag fortsatt att vara bra på: en självbedrägeriernas okrönte mästare.

Nå, krummandet medförde att jag skickades på vad som kallades hållningsgymnastik av gympaläraren Karlsson, han som hånfullt kommenterade oss långa elever med att vi var "kluvna vid halsen". Själv var han kortvuxen, en auktoritär knodd, tlllämpade teaching by fear. 

Jag minns inte vad hållningsgymnastiken gick ut på. Eller om den ledde till att jag sträckte på mig. Bara att den ägde rum efter skoldagens slut, när jag längtade efter att få kvista hem. 

Generna? 

Farsan kortvuxen, liksom hans två bröder. Stilig som attan, jag har liknat honom vid Humphrey Bogart, en annan kortis. Som filmbolaget försåg med klossar under fötterna när de sköt rullar med honom, en mer skrämmande än skrattretande syn.
 
Napoleonkomplex är ett vedertaget fenomen. Själv har jag mer än en gång, erfarenhetsbaserat nota bene, varnat för kortvuxna chäfer. De hämnas, omedvetet, på medarbetarna, framförallt de långa, för att de påtvingats ödets bittra lott. Undvik därför kortisar till chäfer!

När årsringarna blivit fler, har det gått för mig som med korumpan, jag har krumpit. Skulle knappast tro att jag, dags datum, fixar längden 1,90. Uppger det när jag ansöker om pass, men befarar att det är gripet ur luften. 

Kunde jag bara sluppit längdkomplexet de där åren i Sandviken! Andra komplex räckte (sic) mer än väl. 

Som när det började att växa fjun på överläppen och jag vågade inte konsultera farsan hur göra med rakning. Jag hade knappt hunnit fylla tolv. Tog itu med det utan vägledning och raktvål, men det är en annan historia.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar