Bli inte en driftkucku!

Vad formar en människa? Varför blir man den är? Fast är klingar för statiskt, som om man inte kunde förändras. Och det kan man, väl? Det finns ju coacher och andra professionella hjälpare som lever, därtill lever gott, på att basunera ut det. Inte fasen vet jag hur de bär sig åt, avser heller inte anlita någon.

Min högt avhållne vän och inspiratör genom många år, Gunnar Adler-Karlsson (bilden ovan, i bakgrunden hans proselyt), hävdar att det genetiska, det biologiska, arvet är orubbligt. "Man måste ha tur i den genetiska given", brukar han lakoniskt konstatera. Annars är det kört. Och det går inte att ändra på. Kan överföras till politiken: vi är olika, det låter sig inte korrigeras genom reformer eller ingrepp, hur vällovliga de än är. Den bisarra dröm som fanns i realsocialistiska länder, bland dem Kuba, om att skapa den socialistiska människan ledde till förödande konsekvenser.

Gunnar skrev en viktig bok, Skolan - parkeringsplats för onödiga eller vägen till det inre reviret?, där han demonstrerade att alla socialdemokratiska försök inom skolväsendet att skapa jämlikhet och utjämning bara gjort det etter värre. Klart man kan skylla på, eller hänvisa till, klass och bakgrund (numera är det väl etnicitet, ras eller kultur som är den springande faktorn), men det räcker inte. Och vilket är egentligen problemet med om vi är olika, vissa mer intelligenta än andra, eftersom de hade tur i den genetiska given? Det behöver därför inte nödvändigtvis leda till diskriminering. Dessutom, om det förhåller sig så att vissa förhållanden inte låter sig rubbas, riskerar politiker och många på Skolverket bli arbetslösa. Hemska tanke!














När jag under min studietid knäckte extra som skötare på Ulleråkers mentalsjukhus (bilden ovan), förvarades och tungt medicinerades där på en av de avdelningar där jag tjänstgjorde en medelålders kvinnlig patient. Dotter till en rik bonde från Norduppland. "Gammjänta", hette det förr. Dagarna i ända satt hon och vippade på sin stol, kläckte saligt leende ur sig visheter, typ: Den som spar, han har. Eller: Skönhet förgår, men klokhet består. Till saken hör att hon hade mycket håriga ben, omöjligt att inte observera det. Håriga för svagt, skäggiga snarare. Rena kapten Blåskägg.
Inte bara en gång under en dag hördes från bonddottern: Hellre en fågel i handen än tio i skogen. Och: Hellre brödlös än rådlös.

Sokrates undervisade genom att ställa frågor till sina discipler, aldrig servera färdiga svar. Jesus använde liknelser, inte sällan kluriga. Själv är jag uppvuxen med och formades av min mors,  fostrad och tuktad i det stålhårda brukssamhället, varnande uppmaningar och likaså varnande exempel. Det var hennes speciella uppfostringsmetod. Inte så lite skrämmande.

Sätt inte en ära i din egen skam. Akta, så du inte blir en driftkucku. Minns kusin Erik, honom gick det illa för när han satte på sig svartskjorta och kallade sig syndikalist. Hon hade en uppsjö av uppmaningar och exempel på lager. Även en sådan som blod är tjockare än vatten. När jag hamnat i Upsala och lärt mig tala krånglig akademiska, försökte jag övertyga henne om att blod och vatten är "inkommensurabla storheter". Hon fattade inte vad jag pratade om.













Däremot var det min älskade morfar Alfred som lärde mig: Man får inte vara dum, för då kan man bli bas. Det kunde han, den orädde, kasta rakt i ansiktet på så kallade "arbetsledare" om de inte lät honom vara i fred. Från morfar ärvde jag min obotliga chefsallergi. Jag tålde under alla mina år inom arbetslivet aldrig chäfer (det skall stavas med ä), framförallt inte manliga, kortvuxna sådana. Morfar varnade också för dylika. (Jämför Putin, bilden ovan.)

Och genom åren har jag förstått, genom dyrköpt och frustrerande erfarenhet, att han hade rätt. Min sista chäf var en kortvuxen lömig liten figur, bekände sig intellektuellt underlägsen mig, behövde kompensera för sin ringa höjd över havet. För feta pengar som snoddes ur kärnverksamheten skickades han, och andra lika eländiga chäfer på samma myndighet, på ledarskapsutbildning. Som om det hade hjälpt.

Jag brukar citera min mor. Och trots att rysligt många år har gått, kan jag höra hennes röst, som stod hon bakom min rygg och med sträng blick dikterade: Sätt inte en ära i din egen skam, Lars!
Kanske också en form av genetiskt arv, men jag tror inte Gunnar skulle gå med på det.