Kärlek på papper

Jag minns min salig mor. Och hur hon, prioriterande, betraktade årstiderna. Hon tyckte allra bäst om hösten, när ”alla var på plats”, som hon uttryckte det. Allt var som vanligt och som det enligt henne borde vara. Om sommaren rådde semestertider, människor for hit och dit, den lilla staden i skuggan av Verket präglades av uppbrott och rastlöshet. Jag vet dock inte om hon om hösten kunde som Erik Axel Karlfeldt ha uttryckt det: ”Nu är den stolta vår utsprungen, den vår de svaga kalla höst.” 

Förmodligen lämnade min uppväxt i den lilla staden, i skuggan av den aldrig tystnande Grottekvarnen, djupa spår i mig. Jag fick med mig i den existentiella ryggsäcken en seglivad föreställning om att allt skall och bör vara som vanligt. Då råder lugn och ro, cirklarna rubbas inte. Se därför upp med allt som kan uppröra eller störa. Det gällde också människor, om de inte betedde sig som man borde. Utmanarna, i praktiken, av rådande ordning, oavsett om de avsåg det eller icke. Raskt stämplades de jolliga eller händiga. I extrema fall förpassades de till Ulleråker. Ulleråker var tillsammans med Radiumhemmet två skräckomgärdade inrättningar. Den sistnämnda slutstation. Dit fördes man när man insjuknat i kräfta. Och endast döden återstod. 

Om de förpassade någonsin kom tillbaka från Ulleråker, var de söndermedicinerade. Helga, en avlägsen släkting till min familj, förvarades i decennier på sinnessjukhuset. Efter att hon som ung, mycket söt flicka speglat sig för ofta och betett sig konstigt, enligt den närmaste omgivningen. Hakan hängde, hon skakade, det var otäckt att se henne. Hon utgjorde ett varnande exempel på hur det kunde gå, om man inte anpassade sig, utan föll utanför ramen. Sådana exempel hade för övrigt min mor på lager. Och kunde, när hon kände sig orolig för mig, varnande plocka fram. Se bara på Erik, hur det gick för honom. Han blev av med jobbet han. 

Jag hade tidigt svårt för det vanliga. Det som ansågs vara det enda normala livet av de trälande människorna i den lilla staden i skuggan av Verket. Det enda liv som kunde vara. Vardagens rutiner och ritualer. Dag ut och dag in. Upprepningens förbannelse och leda. En väntan på - ingen visste väl vad. 

Det tog sig också in i språket, hur det talades om livet, begränsningarna som orden stakade ut. Men nu tar du väl i. Eller: Jag har väl aldrig hört på maken. Fick det att krypa i mig. Som tur var fanns rockbandet där jag var sångare, en frihetszon och ventil. När jag flyttat hemifrån, och hamnat i Upsala, tog jag till destillerade drycker, för att orka med vardagen och dess till synes oföränderliga karaktär. Inget annat verkade kunna hända. Jag fick det i varje fall inte att hända. Och som någon, med egna erfarenheter och utan att hyckla, formulerat det: "Det är roligare att vara full än nykter."

Det gällde att aldrig påminnas om det liv som är möjligt, bortom allt det som tycks som vanligt. Det liv som i så fall aktivt måste väljas. Det vanliga livet behövde inte väljas - det valde sina bärare. Rollerna var givna.

Var min mor gömde sina drömmar, det vet jag inte. Men jag minns hur hon kunde stänga in sig i köket för en egen stund med kaffe, smörgås och Hela världen, jag är osäker på när den bytte namn till Min värld, som jag ombads köpa åt henne i Linders kiosk invid Kanalen. Hon skämdes för att visa att hon läste denna publikation, hon var ju vice ordförande i socialdemokratiska kvinnoklubben och ville föregå med gott exempel. Hemmets Veckotidning gick an. Och Morgonbris, med det vackra namnet,  var obligatorisk läsning.

Men hon kunde ju ha svarat som fru Björk från Bruket, födde elva barn, som läste samma tidning: Man måste få lite kärlek på papper.