- Vad ska du bli då, när du blir stor?
Det var en återkommande, för att inte säga obligatorisk, fråga efter att man vuxit ur blöjorna. Med "bli" åsyftades förstås ett jobb. Ett riktigt jobb. Det gick inte an att svara "jag vet inte". Kunde tydas som arbetsovilja, att man närde en Kronblom vid sin barm. En slö soffliggare. Att man inte tänkte bli skötsam och ordentlig. Man måste ju bara ha ett arbete. Strunt samma om det var stimulerande eller inte. Man förväntades göra rätt för sig. Eller göra sin plikt som Löfvén betonade vid senaste socialdemokratiska partikongressen. Arbetslinjen, ni vet.
Svenskens första fråga, brukade den kallas. Kulturellt egenartad. När svensken träffade någon annan svensk, om det så var på semesterresa med paus från löneslaveriet, och man kunde tro det funnits annat och roligare saker att ta upp: - Vad jobbar du med?
Jag minns en student som sa upp sig från ett fast jobb på Sandvik, skrev in sig på en hälsopedagogutbildning. De forna jobbarkompisarna var minst sagt skeptiska:
- Har du sagt upp dig från ett fast jobb? Vem betalar utbildningen, arbetsförmedlingen?
- Jag har tagit studielån.
- Vad blir du om du går den där utbildningen? Läkare? Sjuksköterska?
- Tja, man blir liksom ingenting.
- Ja, men om du tar dyra studielån, måste du väl bli något?
- Jag blir generalist.
Tablå. Case closed.
Jag hamnade i Upsala på grund av, eller tack vare, min dåvarande flickvän. Resolut slog hon fast, när jag villrådig och oföretagsam umgicks med planer på att gå i mina manliga släktingars fotspår och knalla ned i Verket, eller åtminstone sätta mig på Kontoret:
- Du skall inte vara kvar!
Inte visste jag vad ett universitet var, eller vad studierna vid ett dylikt gick ut på. Jag kom från ett hem föga tyngt av akademiska meriter. Anlände i lågskor och nylonskjorta till en totalt främmande värld. Med konstiga ord såsom "seminarium".
Det tog mig ett par månader av förlamande kulturchock - bara detta att sitta och läsa böcker på blanka förmiddagen när det borde arbetas! - innan jag kände mig någorlunda hemma i den världen och kunde ta alla konstiga ord i min mun. Med betoning på någorlunda. För trots nästan femtio år i den akademiska världen, kände jag mig aldrig riktigt hemma där.
Och jag kunde aldrig berätta för mina föräldrar mer ingående om studierna i Upsala. Men jag vet att de var glada över att jag sluppit Verket. Båda hade velat studera som unga. Fanns inte en chans.
1971, när jag var klar med min fil kand, stötte jag ihop med Göran, en kurskamrat, på Drottninggatan i Upsala, utanför dörren till Sociologen.
- Vart är du på väg?
- Jag skall skriva in mig på forskarutbildningen i sociologi. Gör det du, också.
Aldrig hört talas om någon forskarutbildning, eller vad det innebar, men slog följe med honom, vad annars syssla med efter avslutad grundexamen. Och påbörjade mina forskarstudier.
Så småningom doktorerade jag, men blev ingen riktig doktor, jag tilläts ju inte operera. Lagerkransen (bild ovan) hämtade jag aldrig ut.
Nu sitter jag här med grånat hår och stillsamt grunnar: Blev jag någonting? Jag vägrar dra det till den avgörande frågan: Vad gjorde jag av mitt liv? Vad fanns det för alternativ? Spelar ju knappast någon roll. Inte längre.
En tidigare student till mig blev konsult och skär guld med täljkniv genom att inför dyrt betalande församlingar av höjdare betona vikten av att fatta beslut, han kallar sig till och med "beslutsdoktor". Oavsett vilket, så måste man fatta beslut. Shoot, man, shoot. Bara göra det. Inte vara velig, som man sa i Sandviken.
Jag fattade aldrig någon gång helhjärtat något beslut, vad jag minns. Efter att ha vägt olika alternativ mot varandra. Beslutsdoktorn skulle slita sitt hår. Tur han inte vet.
Life is what happens to you while you´re busy making other plans.
John Lennon på sista skivan, Double Fantasy. Innan han sköts till döds.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar