Lyssnar på P4 Plus, något som jag njutningsfullt och med varmt hjärta allt oftare ägnar mig åt. Medan jag skriver, på sidan om världen nedsjunken i min slitna gröna fåtölj med datorn i knäet. En radiokanal med målgrupp fyrtiotalister och äldre? Pensionärskanal? Måhända. Spelar roll. Bra och blandad musik från när det begav sig och det lät som det skulle göra. Min musik. Pugh och Anita Lindblom. Evert Taube och John Lennon. Lindblom sjöng sensuellt om den svenska flickan som kysser med öppen mun. Kittlande för hormonstinna pubertetsslynglar.
Plötsligt tonar Östen Warnerbring fram, Östen med rösten, på mjuk skånska. Det var länge sen man plocka´ några blommor. En härlig och medryckande nonsenstext, författad av Östen själv. Han satte även själv musik till. Kanske en B-sida på en singel, det skickades ut sådana på Östens tid. Warnerbring skördade med rätta stor framgång med den. Liksom med den sjukt crazy tyrolerhatten.
Warnerbring för mig, det är sextiotal, varm och solig sommar i Sveriges utan konkurrens vackraste landsända, det paradisiskt fagra Österlen. Mer exakt det lilla idylliska fiskeläget Brantevik strax söder om Simrishamn. (Bilden ovan, notera Amazonen.) Där på Österlen rökte, kanske lite väl mycket sagt, jag min allra första cigarett. Röd Prince.
Jag följde med några ungdomar från Brantevik i en skraltig, stånkande gammal Folka för att lyssna på Tages (bilden nedan), minns inte längre vad folkparken hette, där göteborgsbandet framträdde.
Tjejerna i sällskapet svärmade och hade bara ögon för solosångaren Tommy Blom som uppmuntrande flirtade med dem från scenkanten. Medan vi grabbar försvann bakom en buske och bolmade. Vi hade skramlat till ciggpaketet. Jag kunde inte dra halsbloss. Hostade svårt. Avslöjade mig som den debutant jag var. Pågarna drog däremot vant halsbloss, glodde skeptiskt genom rökslingorna på mesen från det Sandviken de inte kunde placera på kartan. I Dalarna någonstans? Dialekten tydde på det.
Googlar på Warnerbring. Hämtar in att han avled på Gran Canaria, blott sjuttioett år gammal. Inte så långt från där jag åldersmässigt är nu i mitt liv. Kan inte låta bli att tänka så, räkna på år från där jag befinner mig. Ensam i sitt hotellrum. Förmodligen en hjärtattack, han hade haft problem tidigare med hjärtat. Men veritabel succé med utsålt på lyxhotellet Beach Club på Gran Canaria. "Inför en äldre publik", som det står på nätet, citerandes den svenske hotelldirektören. Detta åldersfixerade land! Nå, jag är likadan, som jag alltid håller på.
Tommy Blom har också han gått in bland skuggorna. Vad jag minns var han en klen sångare. Men bandet försökte faktiskt vara nyskapande. Every raindrop means a lot. Eller Miss Mac Baren. Och försökte ta sig in i England, popmusikens Mecka den gången. Ett omöjligt projekt. Långt före ABBA och resten.
När jag nostalgiskt, som det alltför lätt blir, tänker tillbaka på det som var, är det som om de skälvande tonåren var tonsatta. Jag hör alltid musik, så fort jag kliver på tillbakablickandets blå tåg. Bakgrundsmusik, som i en film. Kanske medverkade jag i en film, egentligen. Utan musiken hade det inte varit mycket till film. Och det är denna musik som jag numera hör i P4 Plus. Undra på att hjärtat värms.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar