Den lilla staden där tiden stannat

Nu tändas åter ljusen i min lilla stad. Per-Martin Hambergs småstadsskildring i den melodiösa schlagerns form av det Sverige som en gång var. Hamberg längtade, nedflyttad till Stockholm, hem till Östersund, skrev under pseudonym Erik Decker. Framställer ett förgånget Sverige och som jag själv mycket väl minns det. Långt från samtidens otrygghet, den kalla känslan av ett land som brister och går sönder. Signifikativt nog läggs de kaféer vi hängde på i min uppväxtstad ned. 

Det har blivit ett trängande behov att minst ett par gånger om året, Valborg är tradition och en självklarhet med delikat lunch på Kinnekullegården och svindlande utsikt från toppen av Kinnekulle, åka till Lidköping by the Vänern. Att se det folkkära bandylaget Villa på hemmaplan i fullsatt arena klämma till motståndarna hör till de stora upplevelserna.

Den lilla idylliska staden verkar ha stannat i tiden. Som på ett vykort, en stillbild. Jag reser in i det vykortet, tillbaka till det Sverige som var, en retrospektiv resa. Sinnet fylls på med välbehag. Det är det Sverige jag ville vara i. Kunde jag vrida klockan tillbaka, gjorde jag det.













Rena Wadköping, lätt att tänka. Trähusen. De smala gatorna. Rådhuset med sitt tornur. Den blågula flaggan på många stänger. De inbjudande kafeérna. Tidigare var Garströms, med alla läckerheter, kronan på verket, men har fått svår konkurrens.

En klädbutik nära Den nya stadens torg heter Asplunds, bokstäverna lyser i värmande röd neon, och jag kommer genast att tänka på den välskrivande Johan Asplund. Hans uppslagsrika essä om den klassiske tyske sociologen Ferdinand Tönnies begreppspar Gemeinschaft och Gesellschaft. Kanske fångar detta begreppspar, denna tankefigur, den negativa förändring som fosterlandet genomgått. Det är ju inte samma land längre. Inte längre enhetligt, håller inte ihop. Splittrat och heterogent med parallellsamhällen och fientlighet. Mord och våld, sexuella övergrepp och kvinnoförnedring. Var blev mitt Sverige av? Ljusen Hamberg skrev om har slocknat, som gravljusen slocknar på en kyrkogård.

Jag trivs inte i detta Sverige, där överjaget gått under jorden.
Resorna till Lidköping tillhandahåller inte ett motgift.
Kanske en flykt.
Strunt samma.
Jag tänker inte sluta åka hit.
Aldrig med min fot.