Alltid en blandad känsla för mig som författare att hålla en tryckt bok i handen. Rädd upptäcka korrekturfel, för sent att åtgärda. Rädd inte kunna stå för innehållet, eller delar av det. Men så känns det inte denna gång. Boken får anses redo att möta sina läsare. Och jag är spänd på reaktionerna, kanske mer än någon gång tidigare. Måhända beroende på projektets våghalsighet.
Så här i efterhand förstår jag att projektet inleddes redan i Tyskland sommaren 1990. Vi hade fått för oss att begå en längre stadstur i vår gröna, inte helt pålitliga, gamla Audi. Besökte mer än tjugo städer, ingen på förhand bestämd. Vi följde våra infall utan att ha förbokat hotell.
Augsburg, där Bertolt Brecht (bilden ovan) föddes. Det sagolika Heidelberg invid Neckar, som jag förknippar med sociologen Max Weber. På en anslagstavla utanför universitetet noterades hermeneutikern Hans-Georg Gadamers (bilden nedan) namn. Mannen bakom Wahrheit und Methode. Då fortfarande i högsta grad aktiv och i tjänst.
Det idylliska Hildesheim. Med hus, inte så så sekeltyngda som man lätt kunde inbilla sig och som gav ett autentiskt intryck. Skickligt utförda rekonstruktioner av de ursprungliga. De allierade hade bestämt sig för att lägga Tyskland, och i samma stund inte bara större städer som Dresden och andra, i grus och aska.
Ulm, med världens högsta kyrktorn (bilden nedan). Jag parkerade bilen aningen snett utanför hotellet och åkte på en överhalning av en perfektionistisk tysk. Det kändes tryggt, alles in Ordnung.
Vi uppsökte kyrkor i varje stad, såväl katolska som protestantiska. Mötte Jesus i olika versioner och stannade begrundande till inför dessa: på altartavlor, hängande på korset, träskulpturer. Det var ansiktsuttrycken som fångade mig och fortsättningsvis vägrade att släppa sitt grepp om mig. Påfallande ofta ett milt uttryck, nästan fåraktigt sådant. Jesus som slaktoffer. En ofarlig och tandlös Jesus. Långt till den kraftfulle och i den demoraliserande världen aktivt ingripande Jesus som Pasolini framkallar i filmen Matteusevangeliet. I dessa olika ansiktsuttryck föddes långsamt idén till den bok som nu föreligger.
Vid ett par framträdanden i Svenska kyrkan hade jag förmånen att få tala om Jesu ansikte och min Jesusbild. Men först sommaren 2016 kom jag till skott, tjugosex år efter stadsturen. Som vanligt sittandes i mitt annex med datorn i knäet, närmare bestämt i Tversted i Nordjylland. När jag väl börjat skriva, gick det undan. Texten tryckte sig fram, mån om att framhålla sin egen angelägenhet och att det nu var dags explicitgöra den.
Det är ett gudabenådat samarbete jag har med konstnären Erling Öhrnell. Bokens bilder blev precis som jag ville ha dem. Utan att jag på förhand hade kunnat ange det.
Den kritiska undrans ögonblick: Fann jag min bild av Jesus, bortom andras bilder och uttolkningar? Sådana som existerar i, som det kan förefalla, en hart när outtömlig och oöverskådlig mängd. Den strävan och längtan efter min Jesus som förstärktes i samband med att jag låg inne för behandling på Akademiska Sjukhuset vintern 1999/2000. Utgången var oviss, prognosen från specialisterna becksvart. Vid ett tillfälle skyndade Jesus snabbt förbi min säng. Jag hann inte se hans ansikte. Det nästan förargade mig. Som vände han sig bort från och struntade i mig. Övergav mig.
Kanske var det en fingervisning. Och det mynnar ut i den avslutande frågan: Kanske det ansikte som föreblir osynligt eller otydligt, med drag som i bästa fall bara låter sig antydas, är det som starkast påverkar? Nå, nu föreligger boken, projektet är redovisat.
http://www.adlibris.com/se/bok/jesu-ansikte-en-bon-om-att-se-9789197903578
http://www.bokus.com/bok/9789197903578/jesu-ansikte-en-bon-om-att-se/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar