Vega med svavlet och Violasken

Kunde varit Vega, hon bar också vitt i sin butik. (Bild: Skansen)


Hon kunde utan förvarning avlossa en svavelosande svordom.
Aldrig illa ment. 
Skrattet aldrig långt borta, alltid på gott humör. 
Hjärta av guld.

Det gick inte an att lämna hennes trånga men oerhört trivsamma Konsumbutik, man handlade över disk, utan att hon skickat med en Violask, visste jag älskade dessa välsmakande pastiller.

Viol, ljuvligt välsmakande

Vega, en av dessa starka kvinnor som satte spår i min uppväxt och bidrog till att forma min kvinnosyn.  

Men hon var inte unik. 

Kvinnorna var de starka i brukssamhället, männen konfliktundvikande och undfallande, smet gärna i väg till vedboden, sedermera garaget, fredade zoner.

Vedbod har jag aldrig haft, heller aldrig någon dragning till ett garage, vad göra där?
Plocka med och ordna verktyg, hålla exemplarisk ordning, bete sig lika pedantiskt som min far?
Tror inte det. Inte tålamod nog.

Plats att dricka gömd likör i

Jag besökte en gång en gammal kompis jag inte träffat på många år.
Han föreslog ganska snart att vi skulle gå ner i garaget, där öppnade han en flaska han gömt undan.

Jag småfrös, frågade om vi inte kunde gå upp. 

Men icke.

Säkert genomskådade hustrun vad vi sysslat med när vi kom tillbaka, om hon inte redan gjorde det när vi avvek.

Vår andedräkt skvallrade om vad vi ägnat oss åt.

Det värsta var att kompisen bjöd på grön, trögflytande och sötsliskig Curaco.

Garagedricka

Apropå starka kvinnor. 

I am the respectful son of one of those. 

Kan höra min mors barska röst: Lars! 

Lasse sa hon aldrig, när det skulle fostras. 

Förmaningens tonfall, antingen för att jag  gjort något, eller för att hon misstänkte jag hade något fuffens för mig.
Och behövde en tillsägelse i förebyggande syfte.

Tilltalas jag Lars av någon kvinna, hör jag genast min mor. 

Skruvar besvärat på mig.

Som hade jag anledning vara skuldmedveten.