Läser Sherry Turkle och hennes Tillbaka till samtalet: Samtalets kraft i en digital tid (utgiven på Daidalos). En bok om flykten från det genuina samtalet i den digitala tidsåldern. Något Turkle tolkar som en allvarlig, kulturell förändring. Boken är en smula lättvindig och präglas av upprepning, men iakttagelserna träffande och lätta att känna igen sig i. Det blir som aha-upplevelser. De sociala mediernas, lite besynnerlig term men låt gå, intåg och dominans över våra interaktioner. Facebook. Twitter. SMS. Turkle lämnar otaliga exempel på det hon menar har ersatt det äkta samtalet.
Hon oroar sig över det höga pris vi måste betala för vår flykt från, eller undvikande av, IRL-möten ansikte mot ansikte. Hon anger bristande empati och sämre självreflektion. I den digitala tidsåldern förlorar vi det som det sanna samtalet annars kunde ha givit oss. Hennes tes, från och till aningen deterministisk, förtjänar att diskuteras.
Som kuriosa noterar jag att hon anger one of the great sociologists, David Riesman, som mentor, han som skrev The Lonely Crowd. Den mest sålda, amerikanska sociologiska boken genom tiderna. Om jag inte tar fel.
Osökt, jag kan inte hjälpa det, går tanken noch einmal till mina år på Högskolan i Gävle. Alla dessa icke-möten i korridorer, vid luncher och kaffebord. Undvikandet av ett givande samtal. Pladder. Meningslösheter. Till slut gjorde jag allt för att hålla mig borta, minimerade min tid på den statliga disciplineringsanstalten. Dök upp för att föreläsa, pyste sedan i väg snabbare än en avlöning. Jag riskerade ju att dö sotdöden. Uttråkad och intellektuellt understimulerad.
Jag minns, rysande, en kvinnlig prefekt, när det fortfarande hette prefekt som det naturligtvis skall heta i en akademisk organisation och inte det fåniga chef, jag kallade ”Trivselfascisten”. En Ratched (i Gökboet, bilden ovan) light som med ett leende, som inte nådde ögonen, kritiserade mig för att jag inte tillräckligt ofta drack kaffe med kollegerna och ”visade” mig ute på institutionen. Hur hon nu visste det, hade hon inte annat att göra än att spionera på mig och mitt klena, sociala kaffedrickande? Jag: Har inte tid, jag måste jobba. Fnysning från Trivselfascisten, jag anade vad som rörde sig inom henne: Vad kan väl finnas viktigare än att umgås på en arbetsplats? Det är väl det som är en arbetsplats? Han är konstig, den där.
Minns, lika rysande eller irriterat, fullkomligt meningslösa avdelningsmöten med en liten ynklig och oansenlig mansfigur till chef som rakt upp och ned drog en massa detaljerad information han lika gärna kunde skickat ut på mejl. Ingen dialog eller öppning för någon sådan. Han bara malde på. Inte ett knyst från någon av medarbetarna. Många med blicken djupt i sina mobiler eller iPads, inte närvarande med mer än kroppen. I rättvisans namn bör tillfogas att det bjöds på tårta, när någon fyllde jämna år. Det skulle Trivselfascisten ha uppskattat. Kafferepet som ett ideal för den akademiska verksamheten.
Minns, med förakt, en förryckt och kolerisk, bleksiktig och skinntorr figur till chef som fick för sig att registrera närvaron på avdelningsmötena. Dessa ingick i den individuella tjänsteplaneringen och räknades in i tjänsten. En A4 cirkulerade att skriva sitt namn på. Folk plitade ”Kalle Anka” och ”Göran Persson”. Den gamla sanningen: omyndigförklarar eller behandlar man medarbetarna infantiliserande, beter de sig omyndigt och infantilt. Chris Argyris, also one of these sociologists, på Harvard skrev om detta. Den förryckte fick vad han förtjänade från de professionella medarbetarna. Reaktionen var helt adekvat.
"De digitala verktygen hjälpte oss att stå ut".. Tja, kanske, men den andra sidan av saken är att den trubbar av våra normala reaktioner på intrång i vår personliga integritet.En växande gråzon mellan privat och offentligt. Facebook är ett effektivt övervakningsinstrument, inte bara för trivselfascisten, utan för den chef som vill kvalitetssäkra medarbetarnas moral. För att ta ett par exempel här i Luleå; en universitetslektor som tvingades sluta efter att i ansiktsboken ha fällt några nedsättande kommentar om studenter i sin kurs - sådana som de flesta lärare kan känna igen både hos sig själv och sina elever. Eller den rektor för en s k friskola som rök efter att ha lagt upp en badbild av sig halvnäck. Köptes ut. Det är en av anledningarna till att jag vägrar Facebook.
SvaraRaderaJag håller med dig om kafferepet som ersättning för det akademiska samtalet. Fast handen på hjärtat Lasse; fungerar det samtidigt som ett socialt smörjmedel? Jag antar att du också undervisat i socialpsykologi. Är det inte kommunikationsteoretiker som brukar tala om fatisk funktion hos viss kommunikation, dvs den som enbart tjänar till att s a s hålla kanalen öppen?
Tack för kommentar, Mats. Dina kommentarer hjälper mig att försöka förstärka tankeskärpan, de är värdefulla. Den organisationskultur jag vistades i på Högskolan i Gävle har jag inte erfarit någon annanstans. Internationella lärosäten, där jag vistats, inkluderade. Tror det kan ha att göra med att högskolan sprang ur lärarseminariet, den senares organisationskultur satt kvar i väggarna. Tog sig inte bara uttryck i "kaffemysandet", det fanns även andra indicier på att den hade överlevt. "Min" första rektor gjorde ett försök att bryta med den kulturen. Men den satt, som sagt i väggarna.
SvaraRadera