Längtan få leva på sidan om världen

Walden


Henry David Thoreau flydde inte, vad han än ville påskina, civilisationen för att i sitt Walden leva som en ensling, eremit eller skogsmulle på sidan om världens dårskap och larm. Jag uppsökte Walden i samband med att jag var visiting professor vid Harvard Business School i Boston. Walden, en plats på sidan om världen? Knappast. Men flott lät det, att göra så. Vända ryggen åt det urbaniserade förfallet. Kulturkritik dragen till sin yttersta spets. Och boken Walden är klart läsvärd. Även om det Thoreau skrev om civil olydnad, till exempel Resistance to Civil Government (Civil Disobedience), var mer spännande.

Det gjorde Robinson Jeffers, förflyttade sig till sidan om världen. Efter att genom ett arv blivit ekonomiskt oberoende, den lyckosten, slog han sig ned på den amerikanska västkust som den gången inte var exploaterad och turistifierad. Och skrev vidunderlig poesi, direkt breath-taking, jag vet inget liknande. Som om den förlöstes av hans geografiska positionering. Inte hade kunnat skrivas utan den.

I stunder av missmod, när min mörka sida blir för påträngande, tvivlar jag på mitt skrivande. Bortsett från att jag bär med mig Jacques Lacan´s teori om att utan sublimering och symbolisering dör vi. I en mening måste jag således skriva, orden håller mig levande. Skulle jag skriva bättre om jag gjorde en Robinson Jeffers? Förlöstes i så fall min stil? Vågar jag pröva? Kanske handlar det mest om ett andligt på sidan om, behålla ett inre sådant. Men det underlättas förstås av de omgivande scenerierna.











Invånare i Simon´s Town


I Tversted i Nordjylland finns den plats där jag älskar att sitta och skriva. Och gör det varje sommar. Det är något som händer med mig, när jag slår mig ned i mitt annex med datorn i knäet. Orden seglar in, utan att jag befallt dem. Det händer inte någon annanstans. Inte i det i flera avseenden nedkylande Gefle, inbillar jag mig.














Nu höll jag på att glömma mitt älskade Berlin. Där händer det - också. När jag sitter med min dator i mensan ute på Freie Universität, omgiven av studenter. I väggarna det frihetliga, kritiska FU, från studentrevoltens stormiga tid. Det påverkar mig. Jag omsluts av den befriande FU-andan.

Sydafrika - skulle det kunna bli mitt på sidan om världen? Exakt där jag befinner mig nu? Simon´s Town, inte så långt från Godahoppsudden. Skulle jag kunna slå mig ned för gott här, lämna det plågade fosterlandet åt sitt öde? Leva vardagsliv här? Vågar  jag mig på något dylikt, jag den neurotiske trygghetssökaren?

Havet och de solbelysta bergen. Känslan av evighet. Paradiset som har landat på jorden. Vackrare än så här blir det inte. Men inte utan människor, därvidlag haltar den eventuella parallellen med Jeffers. Och i sällskap av pingviner som det finns många av här. Trevliga dock att beskåda där de vaggar fram. Hovmästaraktigt, för att göra människor av dem. Inte lika trevliga är babianerna, som också lever här.

Ändå. Och kanske. Långt från den oro och olust jag ofta känner hemma i Sverige. Alltför ofta. Samtiden skaver och jag vill hoppa av. Alla terrordåd. Oförmögna politiker som saknar långsiktig linje, trevar sig fram ad hoc. I don´t feel at home in this world anymore, som en film hette jag såg på Netflix före take-off från Arlanda.

Kanske borde jag stanna här. Inte återvända. I morgon lyfter planet från Cape Town International Airport. Är jag ombord, blir det för sent att ångra sig.