Den nye land(S)fadern?

Plötsligt, som en skänk från ovan, öppnade sig möjligheten för den forne fackbasen, även kallad Lönesänkaren för sina föga hedrande insatser inom det fackliga gebitet, att uppträda som vår landsfader. En samlande symbol. Jag höll i hastigheten på att skriva frälsare. Något han verkar trivas med som fisken i vattnet. Man förstår honom gott och väl. Hellre det än det till intet ledande partipolitiska käbblet med Klatra, eller vad hon heter, hon som tycker att vi som inte bor i Stockholm är korkade, och kompani.

Under S-kongressen i Göteborg - där många närvarande, som om medlemsdemokrati fortfarande funnes, trodde att de körde över den maktfullkomliga partiledningen vad gäller vinster i välfärden, kanske spelade de bara med och höll masken inför alla journalister - meddelades att många tusen nya poliser skall utbildas. En smula betänkligt då, att platser på utbildningarna i dag står tomma. De som söker håller, enligt initierade källor, helt enkelt inte måttet vad gäller de intellektuella gåvorna. Men det går ju alltid att sänka inträdeskraven. Det sägs ju att även en blind höna kan hitta ett korn.

Men vad värre är, det dribblas med korten och sprids illusioner, en offentlig lögn muras. Utan att den kritiskt granskas och plockas isär. Som om Sveriges problem vore polisiära i första hand och inte politiska. Som om många tusen nya poliser löser akuta och allvarliga problem.

"Trygghet" talas det om i tid och otid. Och "kärlek". Och "tillsammans". Till och med kungafamiljens medlemmar, tryggt (!) inlåsta på sina slott och omgärdade av livvakter, pratar om att vi skall göra det - fråga mig inte vad som närmare menas, för det vet jag inte - tillsammans. Men hur åstadkomma trygghet, mer kärlek och gemenskap i de etablerade parallellsamhällenas våldsframkallande tid? Med invånare som inte delar våra värderingar, snarare föraktar dem och oss? Skall de många nya poliserna åstadkomma detta? Eller är tryggheten deras bord, kärleken och gemenskapen någon annans? Kanske behöver vi fler nationella samordnare? Nya departement och myndigheter?

Vidare slog Löfvén med eftertryck fast i Göteborg, att vi måste alla göra vår plikt. Arbeta. Själv arbetar han däremot inte. Han har ett tidsbestämt uppdrag. Men det lär väl övergå i ett livslångt, i olika former, och därmed antaga karaktären av livstidsanställning. Löfven tillhör ju den politiska kasten som skyddar de sina. Där kan man tala om trygghet.

Hyckleriet och de falska tonarterna färgar det samtida Sverige, alla sjunger med. Jag mår faktiskt en smula illa. Tanken går, utan att jag kan hejda den, till Strindberg och hans Det nya riket.