Gäsp, mellan säsongerna är stan död

Jag är definitivt ingen vintermänniska. Nä, fy satan. Jag avskyr vinterns bitande kyla. Även om vintrarna blivit mildare där jag bor. Skidor har jag inte åkt på jag vet inte hur många år. När jag var liten drog farsan, aktiv inom Skid- och friluftsfrämjandet, mig med ut i spåren. 

Ingen höjdare. Vintermörkret, vad det beträffar, innebär bara en påminnelse om det eviga dito som vi alla förr eller senare måste omslutas av.

Men den allra bästa tiden i Staden vid havet, Gefle, är ändock vintern. Komplettera med hösten och månaderna efter nyår, hur många beroende på hur det går i SHL. Alldenstund det är hockeysäsong och Gefles stolthet utan konkurrens, Brynäs, spelar. 

Detta Brynäs som i fabriksträlarnas stämpelklocketickande blåställsregion, fabrikerna tystnar och försvinner men hann dessförinnan flytta in i skallarna på invånarna och förlänga fångenskapen, utmärker sig genom en kreativ och offensiv hockey. 

Blixtrande skridskoåkning. Spelstil som bryter radikalt med blåställs- och lydnadskulturen. En uppkäftig spelstil.

Ända sedan anföraren Håkan Wickberg, salig i åminnelse, och de andra legendarernas skimrande era, när mästerskap på mästerskap bärgades. Brynäs ägde, som man säger nuförtiden. Kvarterslaget som dök upp och slog igenom i svensk hockey med sin banbrytande klapp-klapp-stil. 

Riktigt nostalgisk kan jag bli, när jag minns matcher utomhus på klassiska Isstadion. Inte plågade vinterkyla den gången! Ett tag bodde jag på Brynäs nära där den allra första rinken spolades upp. Helig mark.

När säsongen äntligen börjar och första nedsläpp skett, stiger pulsen genast i stan. Alla, ja nästan, följer lagets öde. Såväl fallskärmsdirrar som Ulla från Valbo. Lider i motgång, jublar i medgång. Det givna samtalsämnet över lunchlådor och i systemköer. Stisse Åbergs krönikor obligatorisk läsning. Landets främste sportkrönikör.













När säsongen är slut, sprider sig en förtärande tomhet i staden. Det är som om en blek hand lagts över den. Den känns med ens trist, innehållslös och deprimerande. En stad som trampar vatten och tålmodigt väntar. Men ingen vet riktigt på vad.

Handlingsodugliga politiker. Mycket kunde förvisso göras åt staden, inte minst i det törnroseslumrande inre hamnområdet. Det finns en urban potential. Men inget händer. Och händer något, så tar det fruktansvärt lång tid. 

Det är som en förlamning. Spelar ingen roll vem som styr. Sossar eller borgare - det går på ett ut.

Mellan hockeysäsongerna är Gefle svåruthärdligt, ett plågsamt mellanläge installerar sig. Och att frivilligt bege sig till Gavlevallen för att följa det eländiga fotbollslaget? Nej, tack! I valet och kvalet föredrar jag nog hellre kinesisk dropptortyr.

PS. Jämmer och elände. I eftermiddags tog denna säsong slut. Brynäs föll mot det fullkomligt själlösa HV, låter som ett bilmärke. Nu bara att räkna dagarna tills laget går på is igen. Och spelprogrammet föreligger, så jag kan skriva in det i almanackan. Högprioriterat!