Den digitaliserade blicken

Läsa tidningar på nätet? Aldrig i livet! Papperstidning skall det förstås vara. Om morgnarna till frukost eller på kafé. Kaffekoppen aldrig långt borta. Alltid läsa bakifrån, viktigast serierna och dödsannonserna. En inarbetad vana. I många år. Numera kan jag inte tänka mig något annat än nätläsning. 

Många tidningar blir det. 8 dagar (Stefan Lindgren). GD (Stisse Åberg) och Hela Hälsingland (Lilian Sjölund och Patrik Oksanen). Berliner Zeitung och taz. Politiken i København. Alltmer sällan Helsingborgs Dagblad efter att Mannen med hatten, Gunnar Bergdahl, skickats ut av räknenissarna. Hans kultursida den bästa i Sverige. 

Läsa böcker på skärm? Uteslutet! Att inte kunna stryka under? I min samling finns böcker från den första tiden som student i Upsala där varenda mening är understruken med linjal och blå kulspetspenna. Böcker som från första sidan slog sina klor i mig och behöll sedan sitt grepp.  Göran Palms Indoktrineringen i Sverige. Kommunistiska manifestet. Även skönlittteratur utsattes för min penna. Likaså poesi.

Lämna pappersvärlden? Att inte kunna klottra? Kasta ned nyckelord. Pränta centrala begrepp att återvända till. Foucaults Övervakning och straff vimlar av dylika jag fäst i den. Nästan tagit över ursprungstexten. 

Men på planet till Cape Town medan natten fördjupas utanför fönstret, stjärnorna tänds på himlapället och medpassagerarna försöker sova, börjar jag läsa Hitlers judiska soldater i min iPad. Nemas problemas! Snabbt och behändigt. Fort vänder jag sida eller vad det skall kallas. Kanske behövs nya ord för skärmläsandet? För jag vänder ju egentligen inga sidor. Jag trycker fram nästa sida. En lätt tryckning och så dyker den upp framför min digitaliserade blick. 

Tänker: jag behöver ju inte fortlöpande anteckna! Det jag minns av det jag läser är det som är värt att minnas. Och jag kan glömma pennor och överstrykningsverktyg. Liksom hundöron. Kaffefläckar och skrynkliga sidor. En lisa för en fläckneurotiker och skrynkelfobiker. 

Sommarlektyr måste varje år inskaffas. I god tid. Även om jag inte längre är en bookaholic. Förr måste jag noggrant planera mina resor och uppehåll. Exakt räkna ut hur många flaskor, jag menar böcker, som måste packas ned. För att undvika svår abstinens. I år är det för första gången nedladdning som gäller. Avser läsa om Strindberg. Startar med Röda rummet. För att njuta av hans stil. (Även om jag kan snubbla över mästarens många semikolon.) Ingen klår honom bland svenska författare. Hans eld den största i Sverige. Ordet i sin makt.  Som ingen annan. Ågust, skandalskrivaren. 

Kommer bara på en svensk författare som förvaltar hans arv. Jan Myrdal. Numera persona non grata bland dem som kallar sig vänster och antifascister. Stackars eländiga som tappat allt vad omdöme och sans heter. Huvudet under armen. Rusar affekterat in i dumheter och repressivitet. Vägrar att diskutera. Hojtar, som Myrdal själv brukar säga.

Nu till det bästa. I min iPad kan jag följa Doc Martin! (Bilden nedan) Hur händig och härlig som helst, denne argsinte och fräsande doktor med alla sina besynnerliga manér. En av mina älsklingsserier. Utspelar sig i det fagra Cornwall. Ett landskap jag först mötte i Fem-böckerna av Enid Blyton. 

Och serier det är mitt liv det, se. Det delar jag med Patti Smith. Ingen kan såsom hon beskriva sin besatthet av serier, som hon gör i den njutbara M Train. Kan till och med skriva producenter och tacka.

Glöm papperet! Ge mig bara en laptop eller iPad och stabil uppkoppling. Så är jag säll.