I Stig Dagermans sällskap?

Stig Dagerman känner jag som en obändig frihetskämpe och svuren motståndare mot allt vad förtryck hette. Om så med röda eller svarta förtecken. Inte för inte medarbetade han i den frihetliga, syndikalistiska tidningen Arbetaren där en annan minst lika obändig frihetskämpe också förekom: Vilhelm Moberg. 

Båda i sanningen och det fria ordets tjänst - i syfte att punktera offentliga lögner och verkligheten döljande ideologier. 












Yasar Kemal, värdig pristagare


Ett sällskap, de kallar sig så, bildades som ska verka i Dagermans anda. Delar varje år i Älvkarleby, där Dagerman ligger begravd, ut ett pris till någon som kan sägas ha gjort detsamma. Det finns i det perspektivet pristagare som förtjänade att kritiskt diskuteras, bland dem sådana som Elsie Johansson och Lukas Moodysson. 

Günter Wallraff, som modigt avslöjat den bistra verkligheten bakom myternas fasad i det tyska undret, tillhör vad jag vet inte pristagarna. Inte heller Peter Handke. Den sistnämnde misstänker jag alldeles för avvikande i sina ställningstaganden för att kunna komma ifråga för sällskapet. Han är placerad utanför lämplighetens diskurs.











Olämplig



Vid prisutdelningen är alltid den regionala kultur- och medieeliten på plats. Samt tillresande från huvudstaden. Makthavare från kulturinstitutioner och mediehus. Även det Gefle Dagblad där fackligt aktiva dessa yttersta dagar - vi skriver ju för tusan 2017, man kunde tro det var 1917 - hotats med avsked. För att de tagit bladet från munnen.

När jag vet vilka som sitter i ledningen för sällskapet blir jag fundersam. Även om det kanske spelar mindre roll, sällskapet kan ju vara förträffligt ändå. Men jag kan inte lita låta bli att studsa till. 

En tidigare kulturchef på den "malliga" morgontidningen som Guillou kallar den: Dagens Nyheter. (En vän till mig, Gunnar Adler-Karlsson, har alltid översatt DN med Dagens Nonsens.) De rätta åsikternas flaggskepp. Tidigare tongivande, en det offentliga samtalets obestridda auktoritet. Makthavarna figurerar dagligen på DN Debatt, de har tillgång till ett rakt spår in i spalterna, sidan är ingenting annat än en maktens megafon. I och med de sociala mediernas förändring av medielandskapet är tidningen dock inte lika inflytelserik som tidigare. 

Denne tidigare kulturchef kan ju knappast sägas ha hyst några modiga ståndpunkter, gått emot strömmen. Jag kan inte komma på något exempel i alla fall. Och han skulle inte kunna komma i fråga för priset. 

En annan av sällskapets företrädare, en glad lax (sic! med tanke på att priset delas ut vid vattenfallen i Älvkarleby) och styv på ukulele för övrigt, är knuten till Högskolan i Gävle. Jag skulle ljuga om jag sa att det är en plats där åsikts- och yttrandefriheten hålls högt. En hylla med Dagermanlitteratur har denne företrädare för sällskapet lyckats få inställd i högskolans lokaler. Kanske hans främsta bidrag till kampen för åsikts- och yttrandefrihet. 

Jag hörde honom aldrig protestera när en av de främsta kritikerna av högskolan, en litteraturprofessor som aldrig tvekade tala öppet när det gällde utbildningskvalitet (ett tag pratades det på industrimanér fånigt om kvalitetssäkring och att ett system för detta skulle "implementeras") eller New Public Management, sparkades. Heller aldrig någon annan gång, när det fria ordet hotats. 

Vore jag Dagerman, skulle jag betacka mig för detta sällskap. Men som död äger han förstås ingen talan.