Känner inte självmordsbombare dödsskräck?

När jag föreläste om ledarskap vid Suez Canal University (bilden ovan) i den starkt muslimskt präglade staden Ismailia, belägen invid Suezkanalen, avslöjade studentkårens ordförande för mig att det på campus gick omkring studenter som köade för att bli martyrer. Jag bad genast om att få träffa någon av dem, för att försöka utröna hur en ung människa som är beredd att offra sitt liv, samtidigt ta många andra oskyldigas, egentligen tänker. På grund av en tidigare avresa än planerat till Kairo, kom ett sådant möte med en martyr in spe dessvärre aldrig till stånd.

Birzeit University

Vid det tillfället hade jag ännu inte besökt Västbanken, vilket jag några år senare kom att göra, för att gästföreläsa vid Birzeit University i Ramallah. På ett ställe nära en av ingångarna till Birzeit står att läsa på hebreiska: Blod kommer att flyta! Bosättare har anbragt denna profetia. 

Checkpoint

Sex veckor sammanlagt på Västbanken blev det, i två omgångar. Inifrån erfor jag hur livet levs under kolonisationsmakten Israel. Tungt beväpnade soldater, security checkpoints och illegala bosättningar, skövlade olivlundar och från palestinierna stulna bostäder. Att förtrycket tillåts fortgå utan att världssamfundet, USA eller vem det nu skulle kunna vara sätter stopp för det, kommer jag aldrig att begripa. Det var ju vanliga människor som jag, akademiker och medelklass, som förnedrades. Inga våldsverkare. Att de står ut, ändock behåller sin värdighet, förblir för mig en gåta.

Det uppmanas från skilda håll till väpnad kamp mot Israel. Hur det militärt till tänderna rustade Israel någonsin skulle kunna fås att ge med sig sig och lämna Västbanken, bedömer jag som uteslutet. Jag kan inte se något slut på ockupationen. Och en tvåstatslösning? Jag tror inte på den. Och det beror på Israels hållning.

Vad är det för väpnad kamp som det närmare bestämt, med inslag av uppgivenhet och desparation som jag tolkar det, uppmanas till? Terroraktioner? 

Utan dödsskräck?

Jag hörde talas om de israeliska soldaternas rädsla för att i strid konfronteras med dem som är villiga att bli martyrer. Fruktar man inte döden, förvandlas man till en fruktansvärd fiende. Jag kan inte låta bli att känna mig skeptisk inför detta: kan man verkligen befria sig från dödsskräck? Applicera bältet utan att darra på manchetterna, sedan målmedvetet och resolut utföra sitt uppdrag? I tron att paradiset väntar. 

Apelsinlunden (Vaktel förlag) är en högst angelägen roman om en palestinsk familj med två tvillingbröder. Den ene utväljs att bli martyr. En stor ära, får familjen sig itutat av en palestinsk potentat. Samma familj, vars farföräldrar sprängts i småbitar av en israelisk granat. Och där man hela tiden påminns om Israels plågande närvaro. ”Hundar”, säger man om israelerna. De är inte människor. Detsamma har jag hört från israeler om araber. Dehumaniseringen blir som ett hånskratt mot alla ”fredssamtal”.

Hur skapas en självmordsbombare, nu syftar jag på det mentala? Vem blir det? Vad krävs? Boken gestaltar dessa frågor. Klär dem i kött och blod.

Apelsinlunden tar mig tillbaka till Västbanken och det som pågår där, i ett palestinskt perspektiv men utan att bli propagandistisk. Den hjälper mig att närma mig djupt obehagliga frågor, som jag önskar att jag aldrig behövt formulera.