- Hur kan du försvara en terrorist?!
Frågan har jag fått mer än en gång.
Med irriterad, förebrående för att inte säga anklagande, underton.
Och jag misstänker att det var en krönika i salig SSR-tidningen som avslutade mitt uppdrag som krönikör i denna publikation. Efter flera års medverkan, uppskattad av läsarna, de hörde ständigt av sig. Jag hade i denna krönika deklarerat att jag alltid vägrat ta avstånd från Ulrike Meinhof.
Varför göra det?
Så enkelt och bekvämt bara ta avstånd.
Utan vidare spisning.
Fördöma, utan föregående analys och argumentation.
Ulrikes dramatiska levnadsöde, i ett Tyskland med ett brunkantat sår som aldrig läker, mer komplext än att det låter sig tas avstånd från.
Bara så där.
Med nazister till mördare som tilläts övervintra, skaffa sig höga positioner inom förbundsrepubliken, till och med nära statsledningen.
Kunde komma undan, slippa rannsakan.
Locket på, offentlig tystnad påbjuden.
I det politiska och samhällsmoraliska perspektivet kan Ulrike och hennes gärningar ses.
Men det är inte det enda.
En enkel förklaring skulle kunna vara:
Fascinationen, om nu mitt mångåriga engagemang i Ulrike Marie Meinhof, den framgångsrika journalisten som anslöt sig till stadsgerillan, skall reduceras till det, bottnar i förkroppsligandet av kompromisslöshet och det största personliga mod.
Ända in i döden.
Så långt från mig och det liv jag valde, kanske mest genom att icke välja.
Att våga.
Inte söka lättköpta skäl för att hindra sig själv från att leva det liv man egentligen skulle vilja leva, följa sina ideal och sin moral.
I stället vankelmodigt leva i en halvmesyr, odla undanflykt och livslögn.
Det sanna livet undanstoppat på en hylla i radhuset, för att travestera Ulrike.
Praktiserandet av den föga ädla konsten att svika sig själv.
Ända in i döden.
9 maj 1976 död i det hermetiskt tillslutna Stammheimfängelset (ovan) där hon tillsammans med de andra ledande inom RAF hölls extremt bevakad.
Ljuset påslaget dygnet runt.
Tortyrliknande förhållanden, för att plåga samhällsfienderna, den tyska statens fiende nummer ett, som Ulrike kallades.
Självmord, som det påstås från officiellt håll?
Knappast.
"Självmördad av den tyska staten", som någon sagt.
På graven i Alt-Mariendorf, en idyllisk förstad till Berlin, alltid nyskrivna lappar med hälsningar och färska blommor.
Hon kommer aldrig att glömmas bort.
Själv besöker jag graven varje gång jag är i Berlin.
Denna grav där hon länge vilade utan hjärna.
Skars ut för att undersökas.
Visa på sjukdom som skulle förklara hennes dåd, hennes livsval.
Samhällsrevolten bortförklaras som en neurologisk skada, kampen mot onda samhällsförhållanden patologisk.
På Facebook är jag vän med en av hennes tvillingdöttrar, Bettina.
Det känns egendomligt.
Kan inte reda ut varför.
http://arkiv.tidningensyre.se/2371/: "Baader-Meinhof trollbinder fortfarande" (Apropå en utställning i Deutsches Historisches Museum)
http://www.gd.se/gastrikland/gavle/fangslande-om-meinhof (Om den utställning konstnären Erling Öhrnell iscensatte i Fängelsemuseet i Gävle)
http://www.gd.se/kultur/bocker/basta-boken-om-baader-meinhof-ligan (Bästa boken om RAF)
Erling Öhrnells Ulrike-ansikte
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar