Byxorna nere på Arlanda

Antihjälte


- Sätt inte en ära i din egen skam!
Förmanade mig alltid min dyra moder som oroligt undrade "vad ska folk säga?".
Ängslig för vad sonen, som hon ömsint ibland tilltalade "du, min Filemon", kunde ställa till med om hon inte hade ögonen på honom.
Hon skulle bara veta...

Thomas Bernhard tillhör mina absoluta favoriter som skriftställare.
Mannen som reservationslöst, djupt och innerligt, hatade fosterlandet Österrike och aldrig försummade att låta oss läsare och andra få veta det.
Med de skarpaste ord.

Det bruna landet, enligt honom, som inte gjort upp med sitt nasse-förflutna, vägrar göra det.
Den stinkande kloaken.
Brackornas, de förljugnas, förkrympta och vidriga skitland.
Fanns inte en enda sak som var bra med Österrike.
Lägg ned skräpet.
Landet utan nåd.
Ut med skurken! vrålade Jörg Haider och menade Bernhard.

I bok efter bok gisslade han lustfyllt och sadistiskt Österrike.
Tilldelades han litterära pris, föll kommentaren utan minsta tacksamhet eller stolthet: Nu har dom kackat mig i huvudet igen.
Förbjöd uppsättning av sina pjäser efter sin död.
Jag tror inte man respekterat det.
Kackat honom i huvudet postumt, med andra ord.
Aldrig upphör det.




















En utsökt stilist, originell kommatering och avsaknad av indragningar, meningarna breder ut sig över sidorna och tar aldrig slut, ordmassor för att inte säga verbala kaskader, man har inget annat val än att kasta sig in i dem och förbli där, åka med och låta sig hänföras.
Erinrar mig plötsligt landsmannen Ludde Wittgenstein i den karga Tractatus: Om det man inte kan tala, måste man tiga. 
Tigandet var inte Bernhards konstart.

Men det är inte stilen - en fråga om moral, som landsmannen Karl Kraus förstod det - som gjort honom till en av mina favoriter.
Inte heller hans existentiella och geografiska rastlöshet.
Kanske därför han inte hade tid sätta punkt i böckerna, utan rusade vidare.
Inte hans syn på akademiker: Professorerna är dom största åsnorna!

Bernhards alterego i böckerna är ett lysande exempel på en antihjälte.
Kan något gå fel, så gör det det.
Världen tycks vara emot honom. 

Likadant med mig.
En riktig klantskalle, finner inget bättre ord.
Det händer mig saker, som inte händer någon annan, vad jag vet.
Utan att det finns någon bakomliggande tanke hos mig.

På Arlanda på väg in i säkerhetskontrollen rasar plötsligt byxorna ned till anklarna. 
Utan att jag hinner förhindra det.
Bakom mig i kön en fin dam.

När jag dricker kaffe med en turkisk vän far framtänderna, provisorisk konstruktion i väntan på jacketkronor, ut och ramlar ned på bordet.
Medan mitt kaffesällskap, i och för sig, bara docerar vidare om PKK och krig som pågår.

Jag trasslar in mig, fastnar, snurrar in mig i saker, spiller och fumlar, klämmer mig och stöter i. 

Skäms jag, sätter jag en ära i min egen skam?
Inte lika mycket som förr, måste jag tillstå.
Förlåt, mamma.

Att läsa Bernhard är dock en lisa och tröst.

http://www.gd.se/kultur/bocker/uppfriskande-nattsvarta-tirader