Den politiska kasten gör mig ont att se

Den politiska kastens välbevakade borg


"Dessa de mycket fattiga, dem gör det mig ont att se." Skrev Nils Ferlin, samhällskritik och melankoli i samma strof. Ingen bryr sig om dem, inget bröd från Frälsningsarmén, inte ett ord i Clarté. När han skaldade satt ingen och tiggde utanför butiker. 

Mig gör det ont att se den politiska klassen, senast i den bedrövliga partiledardebatten i SVT 14 maj, jag stängde snart av, orkade inte bevittna eländet och förutsägbarheten. Det är naturligtvis inte medlidande jag talar om. Snarare blir jag förbaskad och retar mig på den. Att de, oavsett partibeteckning, skor sig på skattebetalarnas bekostnad. Samma skattebetalare som utan att ha blivit tillfrågade finansierar de politiska partierna. 

Ett kostsamt subventionssystem som även innefattar alla som assisterar politikerna, det entourage som Fredrik utan hår lovade skära ned på, tvärtom växte det. Verkar gå tretton på dussinet. Vad gör de - egentligen? Osökt går associationen till Myrdals Myglaren.

Borde inte politiska organisationer finansieras av sina medlemmar, stå fria från staten? Frågan är retorisk, tangerar det naiva. Jag hör redan svaret från bidragsmissbrukarna som fruktar att det bekväma livet skall tas ifrån dem: "Viktigt för demokratin." Eller: "Ska vi ha det som i USA?" Som att trycka på en knapp.

I det forna Österuopa, som enligt den officiella myten påstods vara klasslöst, formades en nomenklatura, en politisk kast, som levde under helt andra villkor än folket. Visserligen var privategendomen avskaffad på papperet, man kunde inte äga något, men favörer och privilegier var möjliga att fördela.Till de lojala. 










Honeckers hus i Wandlitz


Honecker och kompani i högsta ledningen i DDR bodde i det idylliska Wandlitz utanför Berlin. I rymliga hus. Med all önskvärd bekvämlighet. Kunde shoppa i särskilda butiker.  Varor som de vanliga medborgarna inte hade tillgång till. De vanliga DDR-medborgarna dväljdes i sunkiga hus som inte underhölls. Brist på allt. Släktingar från väst tog med sig apelsiner och bananer. Det socialistiska paradiset fanns bara för nomenklaturan. Den som ifrågasatte den offentliga lögnen tog Stasi hand om. 

Löfven bor enligt uppgift i Vasastan, där bostadsrätterna betingar astronomiska priser, i Stockholm. När han inte håller till i Sagerska palatset. Långt från dem han påstår sig företräda och ljusår från kriminalitet, våld och dödsskjutningar. På 1 maj och partikongresser sjunger han Internationalen med uppsträckt, knuten näve. Nej, ingen sådan näve. Jag hittar på. Händerna i luften tillsammans med andra S-märkta, typ sjunga allsång. Högt avlönade politiker som har allt att vinna på att det orättfärdiga system de sångledes med kraftord fördömer består. Hyckleriet firar stora triumfer. Många rovdjur på vårt blod sig mätta. Jojo. 

Vänsterpartister, typ Sjöstedt (bor på Östermalm) och Ulla Andersson, som slår på trumman för jämlikhet - förvisso även ännu högre skatter för lönearbetare för att "upprätthålla välfärden" - uppbär för riksdagsuppdraget ett arvode som lätt slår en svensk universitetsprofessor. (En av höjdarna inom partiet, jag är väluppfostrad och säger inte vem, skriver en usel svenska som kan få en att gråta blod.) 

Uppdrag brukar de dock inte säga att de har. Det låter som något tillfälligt, något som kan upphöra, otäcka tanke. Livstidsanställning blir det ju, i praktiken. Om man sköter sig. Pensioner som vi andra bara kan drömma om. Och till "vi andra" räknas förstås de grupper Sjöstedt och Andersson säger sig värna om. Inklusive lågavlönade kvinnor som sliter hund inom offentlig sektor. 

Men egentligen fel skjuta in sig på den politiska kasten. Det är ju folket som ytterst avgör om   kastens medlemmar ska få behålla sina goda villkor. Samma folk muttrar och knyter näven i fickan, om ens det sker, och det stannar vid det. En illustration: 

Stockholms central om kvällen 10 maj i år. Ett tåg som skall avgå 21:09 avgår först 24:00. Usel information, rena desinformationen, i skrällande högtalare. Men ingen klagar eller protesterar. Alla väntar tåligt och fogligt där på perrongen. Avvaktande. Tysta. Passiva. Hundlikt. En bild av det förslavade folket? Den politiska kasten kan sova lugnt. Tillsvidare.