Den ljusnande framtid var min?

Mot den ljusnande framtid?

Time is on my side.
Sjöng Stones triumferande.
Tja. 
För dem kanske. 
Håller ju på än i dag. 

Stirrar på årtalen, räknar och räknar igen, svårt ta in.
Acceptera.
Fyrtionio år har gått.
Säger det halvhögt till mig själv: fyrtionio år.
Vart tog de vägen?
Så där som man brukar sucka.
När man inte kommer på något bättre.

Våren 1968.
Samtidigt som de revolterande studenterna i Paris i den ljuvliga månaden maj skanderade: Gör det omöjliga! 
Fantasin till makten!
Sandvikens Högre Allmänna Läroverk.
Som det hette då. 
Två stenkast från där vi bodde.
Lärovärk.
Studentexamen, vi var sista kullen som tog en sådan.










Rockband viktigare än skolan


Efter terminer när jag skolkat så det stod härliga till, vi kompisar skrev under sjukintygen åt varandra, morsan hade aldrig gått med på att förfalska något dylikt.
Hellre än på psykiskt mördande lektioner spenderade jag den utmätta - fast så tänkte jag inte då - tiden på rockbandet och existentiella funderingar, de senare tog jag med mig ut till omgivningarna runt Sandviken, satt på en sten i skogen med mig själv.
Någon gång kunde jag stå vid järnvägsstationen och med blicken följa tåg som avgick mot Gävle, stan som vi sa. 
1967 hade min far insjuknat i leukemi, det lade sordi på det mesta.

Muntliga prov föregick avläggandet av examen.
Censorer utifrån.
Ser framför mig Markurells i Wadköping med den okuvlige krögaren som mutar censorerna på det listigaste sätt.
Eller fulaste.
På min tid kunde man forfarande bli kuggad, tvingad nesligt smyga sig ut bakvägen medan familjen väntade på skolgården.

Jag fick frågor av censorerna om Strindberg som en oinspirerande lärare i svenska gjort allt för att döda och göra ointressant.
Adjunkturernas Gästrikland som författaren Göran Norström kallade dem, de som i brist på annat blev lärare efter tiden i Upsala.
Och avskydde det.
Eller om det var Evander, enligt ryktet ständigt diskuterandes med lärarna, oenig med dem.










Tortyrsal



En gymnastiklärare som hette Karlsson och hånflinande plågade inte bara mig.
Sarkasmer. 
- Du som är kluven uppe vid halsen.
Till mig, som var lång.
Kutryggig.
Skickade mig på hållningsgymnastik.
Förstärkte mitt redan starka utseendekomplex.
Den jäveln.

Jag vägrade klippa det axellånga håret.
Till slut måste jag ge med mig.
Morsans frissa Evy klippte mig, för lite, tyckte morsan.
Skaffa vit mössa - aldrig.
Men efter tjat blev det en, för liten, såg ut som jag var försedd med kapsyl.
Kostym, glöm det.
Kom inte undan, morsan gav sig inte: Vad ska folk säga?
På foton noterar jag en stor, om än mager, kropp i för liten blå kostym.
Som om jag växt ur munderingen så fort jag tagit den på mig, ömsar skinn.

1968 om sommaren jobbade jag nere i Verket.
Utan att ha någon lust, men farsan fixade ner mig. 
Putsade fönster.
Rena Sisyfos, fullkomligt tröstlöst.
I fjärran blänkte Storsjön blå, på himlen vita molntussar. 
Skaffade genom kneget pengar till öl.

Och så rullade åren på.
Ett efter ett.
Nu sitter jag här fyrtionio år senare och kan inget annat.
Kanske.