När personalchefen blev HR-chef

Jag märkte av det på högskolan, min arbetsplats.
Toket, höll jag på skriva.

Det byttes plötsligt namn på gamla läglar.

Och nya kategorier kom in.

Personalchef blev HR-chef.

Skyhög lön, bättre än en professor.

Medarbetarna på Avdelningen för HR, för nu dög inte längre att det hette personalavdelning, döptes om till personalspecialister.

Det anställdes strateger.

Kvalitetsansvariga.

Verksamhetsutvecklare.

Samverkanschefer.

Det var som en organisationssjuka, en smitta. 
När det väl fått fäste.

Oklara, för att uttrycka det milt och överslätande, befattningsbeskrivningar.
Kostsamt och parasitärt.

I stället för att skattepengarna gick dit de borde, till kärnverksamheten.

Mervärde för verksamheten - noll.

Högskolestyrelsen sa ingenting, ingrep inte mot denna nedlusning av högskolan.

Ynkryggarna till kolleger sa heller ingenting.

De skulle sålt sin egen morsa för en löneförhöjning.

I den individuella, i själva verket personliga, lönesättningens tid.

Och med olämpliga chefers oinskränkta makt över lönernas sättande.
Alldenstund det gäller att krypa och ställa sig in, inte vara illojal, utan bidraga.

Titlarnas yta, verklighetens bisterhet.

Organisationen vreds i en bestämd riktning.

En som borde varit en akademisk verksamhet totalt främmande.

Direkt stötande.

Men nu skulle det lekas privatföretag, praktiseras managementtänkande.

På gemensamma medel.

Utan någon föregående diskussion.
Kulturrevolution i det tysta.