Mannen som älskar flygplatser

Bara att bekänna.
Utan skammens rodnad på mina kinder.

Jag älskar flygplatser!

Dessa per definition ödesmättade platser.
Där avsked måste tagas,
men också välkomnanden iscensättas.
Sorg och kärlek under vingar.
Jag älskar att hänga på flygplatser och vänta på min avgång som förr eller senare måste komma.

Helst inte förr.

Häcka länge på dessa aldrig sovande oaser.

Sedan ta av.

Vad hette den där filmen med Tom Hanks, om mannen som bodde på en flygplats. 

Eller kanske, av anledning jag inte längre minns, satt fast på en.

Jag bytte gärna med rollfiguren.

Shiphol, i det Amsterdam där jag aldrig satt min fot utanför flyplatsen, klar favorit.

Framförallt i juletid.

Alla dekorationer, allt godis, stämningen.

Frankfurt en uppstickare, det riktiga Frankfurt.
Inte ossisarnas borta vid Oder.

Aalborg.

Lufthamnen belägen utanför staden med finkelfabrikerna.

Har i och för sig bara lämnat av resenärer där.

Därefter varje gång kört vilse på den nordjylländska landsbygden, 

en bragd fixa det.

Som om jag inte borde lämna den lilla yndige flygplatsen bakom mig.
Kallar mig tillbaka.

Tempelhof, med Mannen som sålde sig till djävulens ankomsthall.
Albert Speer.
Ingick i den megalomaniska drömmen om Germania. 

Neonskylt, lyser skarpt blå om natten: Zentralflughafen.

Men flygplatsen har marodörerna som lömigt kallar sig "stadsutvecklare" stängt.

Kändes, när det begav sig, som att landa mitt i den elektrifierande västberlinska atmosfären
under kalla kriget.

Kreuzberg omedelbart på huden.
Kreativt eldfängt.

Skriftställarens arbetsplats Tegel

Kein Zweifel.

Tegel är nummer ett!

Utan konkurrens, sedan många år.

Den där gamla hangaren, som någon i avsaknad av takt och finkänsla beskrev den.

Sårade mig.

Provisoriet som permanentades.

Den nya storflygplatsen Berlin-Brandenburg har inte öppnats, 

tveksamt om det någonsin sker.

Ett hiskeligt skrytprojekt i mångmiljardklassen som liksom imploderat inifrån.

Lika bra det.

Janne Josefsson kunde dock göra något på det, alla skumma turer.

Rör inte mitt Tegel!

Tegel, i timmar före avgång.

Förr bekymrat från boarding card-kontrollant innan kontrollen automatiserades: 
- Men Doktor Ekstrand, har ni verkligen inte tagit fel på avgångstid?

- Nej, min bäste herre!

Ich muss arbeiten. Ich bin aber doch Schriftsteller.

Och så slå sig ned, fram med datorn medan utropen följer på varandra, 
planen lyfter och ankommer.

Och orden bara dansar fram.

Lustigt och lätt.