Nacka, Ove Molin och konsten att övervinna

Transcendens är ett minst sagt knepigt begrepp. Svårt att förse det med ett greppbart innehåll. Inte enkelt konkretisera. Kanske lutar det åt att ge det en religiös innebörd. Tanken går, utan att låta sig hejdas, till Jesus och hans transcenderande av döden och graven. Hans uppstigande.

Jag förbinder det dock främst med Sartre och existensfilosoferna. Jordavandringen och de hinder och det motstånd den rymmer. Närmast vill jag översätta det med "överskrida". Kanske "övervinna".  Koppla det till vår möjlighet till frigörelse. Möjligheten att befria sig genom att överskrida begränsande och kringskärande omständigheter. Ett hoppets och ljusets optimistiska begrepp.

Plötsligt och spontant göra det oväntade, det som inte gick att förutsäga. Inte hitta någon moteld mot. "Förvåna mig", vädjade Lars Forssell i en dikt. Att transcendera: göra det ingen räknat med. Ingen kunde räkna med. Kanske överraskar man mest sig själv. En förmåga som måste praktiseras. Handlingen är dess sanningskriterium, kunde man högtravande säga.

Tagen på sängen. Överrumplad. Dragen vid näsan. Bortdribblad. Jag betraktar med vemodig blick bilden på Nacka och hans älskade mamma Linnea. (Ovan) Förmodligen tagen i lägenheten på Katarina Bangata 42. Dit Nacka återvände efter sejouren i Italien, som snöpligt slutade i Palermo. Det är sent i livet för Den störste, det kan nästan utläsas av bilden. Redan 1975 gick han bort. I den fagra sommarmånaden juli. Hans blick svår att möta. Frestande läsa in sorg över det korta liv som kantrade. Om man är förtrogen med hans jordavandring. Rymde både soligaste dag och mörkaste natt.

En av livet kantstött Nacka. Han som långt efter avslutad karriär knallade in på en bar i Milano. Beskänkt. Pratade flytande italienska. Nyfikna bargäster frågade hur det kom sig. Han avslöjade att han bott i Milano och spelat i Inter. Det hånflinades åt fyllot. Jojo, säkert.

Kanske är det bara en skröna, påhittad av elaka människor. Jag vill gärna tro det. När jag besökte Milano för några år sedan, under en konferens i Sport Management, var han inte bortglömd. Jag pratade om honom med taxichaufförer och andra. De blev eld och lågor bara de hörde hans namn. Han var sannerligen inte bortglömd.

Och det kändes magiskt att på klassiska San Siro, tillsammans med nästan åttio tusen åskådare, sent om aftonen se en match mellan Inter och Juventus. Utspela sig på den plan där Nacka en gång huserade och kunde driva motståndarbackarna till vansinne med sina retliga finter. Nacka ägde, som man säger nuförtiden.

Mannen som med sina dragningar och tunnlar gjorde det oväntade och överrumplande. Kunde slå en hörna direkt i mål. Men Nacka i frusen form utanför den första och sista bostaden på Söder blir en anomali. (Bilden ovan) Den kvickfotade har stelnat. Låsts in. Förevigats på ett snedvridande sätt. Det flyktiga, ögonblickets lyster, är borta.

Bäste vännen och astrologen Hasse och jag besöker Katarina Bangata minst två gånger per år, när vi samflanerar på Söder. Stannar till och kikar upp mot fönstren. Keps av. Andäktighet.

Trollgubben Ove Molin i Brynäs (nedan) ägde också han den transcenderande förmågan som spelare. Alldenstund de stackars motståndarna med alla medel försökte hindra honom, beskära hans ystra rörelser, sätta stopp för honom. En fröjd att se på isen, när han dansade omkring på skridskorna. Isens motsvarighet till den gröna mattans Nacka.

I den region där jag dväljs är det tankefigurerna som hindrar och beskär, de är motståndarna. Håller själen inlåst, gör människan ofri. De måste transcenderas. Och det är hög tid.

Göra som Nacka. En tunnel på motståndaren. Sedan kan han stå där med byxorna nere, utan att fatta vad som hände. När det är för sent att ingripa.