Från Waffen-SS till SD

En gång hade jag en bekant som var anställd hos den militära säkerhetstjänsten. Stolt visade han upp en Luger han förvarade i sitt hem. "Den bästa pistolen." Osökt kom vi in på Waffen-SS som samme person uttryckte stor respekt för med avseende på dess enligt honom anmärkningsvärda militära kaliber. "Tveklöst de bästa soldaterna. Och en kåranda som ingen annan."

Waffen-SS, således ett militärt föredöme, enligt honom. Observera att denne person inte var nazist. Men lik förbannat offer för den nedtonande myt om Waffen-SS som även andra med dunkelt syfte försökt prångla ut. Skymmer den bestialiska organisationens verkliga natur. SS, och dess gren Waffen-SS, en av de viktigaste grundstenarna som Hitlertyskland vilade på. En stat i staten, precis som Himmler ville ha det. Många har velat skilja på det allmänna SS och Waffen-SS, försökt avkriminalisera det senare. Skydda krigsförbrytarna. 

Gustaf Ekström gick som frivillig in i Waffen-SS. Det som gör boken om honom och hans slingrande liv ruskig, paradoxalt nog kunde det tyckas, är att det inte direkt går att påvisa att Ekström begick något konkret brott. Han deltog inte i någon av massavrättningarna på östfronten, ingick inte i något Einsatz-kommando. Begick inget krigsbrott i en omedelbar, handfast mening. Inget blod på sina händer. 

Hans insats stannade mestadels vid skrivbordet, han var språkligt kunnig och en stor tillgång för uppdragsgivaren. Alldenstund Waffen-SS sökte frivilliga utanför Tyskland. Svenskar som Ekström. Många danskar enrollerade sig. Motivet som angavs var kampen mot den hotande bolsjevismen. Hur många av de frivilliga som var övertygade nazister är osäkert, men säkert är att alla var hängivna antikommunister. 

Som författarna till den grundligt underbyggda, de har verkligen gått till roten med sitt ämne med den allra största nit, boken Utan ånger (Vaktel förlag) om denne Ekström säger: det dödsbringande projektet, som efter Wannsee-konferensen 1942 åtminstone under förklädnad gick under benämningen den slutgiltiga lösningen, hade inte varit möjligt om inte hela samhället, om inte alla, slutit upp bakom det, mer eller mindre. Från de byråkratiska skrivbordsmördarna i kostym och slips till de uniformerade på östfronten med vapen i hand. Men även de vanliga tyskarna bar ansvar.

Även om jag raskt vill tillägga att jag värjer mig mot att använda ett uttryck som kollektiv skuld. Och att tillämpa det retroaktivt. En av mina vänner, konstnär som hals över huvud flydde med sin mor från Königsberg när Röda Armén var på intåg och de visste vad som väntade, har hela livet brottats med skuldkänslor. Tagit på sig skuld. Och han är inte ensam om detta.

Alla var inte bokstavligen förövare, men i en passiv och tillbakahållen mening medhjälpare eller Mitgliedern. Som när invånarna i Berlin tigande stod med armarna i kors och bara såg på när judarna föstes genom gatorna ut till Grunewald och spår 17. Enligt planen att skickas österut för att utplånas. Medhjälpare genom att inte ingripa. Vad skylla på om man inte var övertygad nazist och tillfreds med det man bevittnade? Fruktan? Värnandet om det egna skinnet? Men vad tjänar till att förebrå, vad hade man själv gjort i samma situation? 

Efter nazismens tillkortakommande och Tysklands villkorslösa kapitulation verkade det hursomhaver som om ingen tysk varit nazist, alla svor sig fria, skyllde på någon annan. 

Även om man saknade partibok: nazist i praktiken genom att inte aktivt göra någonting för att störa eller förhindra det fasansfulla som pågick och som ingen kunde undgå att känna till? Medlöperi på "låg" nivå. Formuleringarna blir märkliga. Jag hör det.

Gustaf Ekström sägs ha varit en vänlig och väluppfostrad person, ingen flåbuse. På fotografier ger han ett städat, närmast blygt och försagt intryck, åtminstone i unga år. Vad spelar det för roll. Vem han än var privat, vilka förtjänster han än kunde ha tänkas besuttit, han ingick i som en kugge i mordmaskineriet. Inte på samma nivå som Adolf Eichmann, men lika lojal och plikttrogen. Utan eget omdöme. Hannah Arendt fångade i Den banala ondskan den senares väsen. Man gör sin plikt och lyder order uppifrån. Utan att ifrågasätta. Oavsett hur rysliga samma order är. 

Ekström lyckades ta sig till Sverige i en av Röda Korsets vita bussar. Komma undan, slapp stå för vad han gjort. I Tyskland hade han åtalats. Men i Sverige gick han fri. Långt senare en av figurerna bakom grundandet av SD. Ett parti med lik i garderoben. Liksom för övrigt Vänsterpartiet. Något det senare partiet inte tycker om att påminnas om. 

Ekström, en till synes helt vanlig man.

Om nu sådana funnes. 

Jag minns plötsligt Christopher Brownings Helt vanliga män om just sådana där vanliga hyggliga män som i extrema situationer förvandlas till kallblodiga mördare.
Och som inte känner någon ånger. 

I en tv-intervju, innan Ekström lämnade detta jordeliv och begrovs i Färila i Hälsingland, lät han som en av dessa förnekare. Något som i dagens Tyskland kan ge upp till fem års fängelse.