Och in kom Ruben!

Ruben Östlund tilldelades Guldpalmen i Cannes för The Square som jag förstås måste se så fort jag bara kan, förmår knappt lägga band på mig!
Jag har sett hans tidigare filmer och skakats om, berörande filmkonst som ingen annan.
De saknar motsvarighet på blågul botten.
Ruben lirar i en egen cineastisk division.

Efter Bo Widerberg, den störste, nichts.
Bergmans påfrestande kalkoner har jag aldrig kunnat med.

Men nu.
Äntligen en svensk filmkonstnär av rang!
I det bedrövliga svenska filmklimatet.
Som jag tror hänger ihop med det allmänna kulturella och intellektuella klimatet.

Jag brukar jämföra med Danmark.
Där var filmerna länge rent pinsamt dåliga.
Trots en en stumfilmens guldålder som föregick nedgången.
En gyllene ålder med sådana som Carl Theodor Dreyer och Urban Gad,
en lysande aktris som Asta Nielsen.

Gladporr och annat försumligt skräp följde.
Bagateller - i bästa fall.
Förströelse, men inte konst.
Och förslösandet av en unik begåvning som Dirch Passer.

Men så trädde de fram, den vita dukens rödvita konstnärer.
Och gjorde avtryck, väsentlig konstnärlig skillnad.
I spetsen den grandiose von Trier, egensinnig och omutlig som ingen annan. I say no more.
Vinterberg. Scherfig.
Dogma.

Jag har kommit att älska dansk film, ser så ofta jag någonsin kan.
Liksom danska tv-serier.

Min teori beträffande skillnaden mellan svensk och dansk film är att det har att göra
med ett öppnare kulturellt klimat i landet söderut.
Danmark har inte förstörts av pk-kommissarier, med sin "normkritik", "representation" och annat trams.
Som i Sverige.

Där pk-diskursens tankedisciplinerande satt ramarna, kanske omedvetet i flera fall, för vad som konstnärligt är möjligt att göra.
Självcensur och anpasslighet har varit rådande - inte strävandet efter konstnärlig integritet och ärlighet.
Därför en massa skräpfilmer, ointressanta och inte värda slösa mina hårt beskattade pengar på.

Jag gjorde ett försök, för jag ville ge den en chans, se den där filmen med Roffe Lassgård,
handlade om en surgubbe som rullade runt.
Fick mig inte att lyfta på ögonbrynen.

Men nu har vi Ruben!
Förhoppningsvis kan vi få en Ruben-effekt, motsvarande en von Trier-effekt.
Fler inhemska regissörer som vågar vara spännande och intressanta.
Isen är bruten.

https://www.sydsvenskan.se/2017-05-28/ruben-ostlund-gar-inte-att-fa-battre (Almodovar öser lovord över svensken.)
http://www.adlibris.com/se/bok/geniet-lars-von-triers-liv-filmer-och-fobier-9789186395032
(Mycket läsvärt porträtt av Lars von Trier.)