Träffades av en mycket personlig och ärlig intervju med tecknaren Lena Ackebo, född året efter mig (trodde hon var betydligt yngre!). Om hur hon utan att kunna hejda det funderar över sitt åldrande. Hur lätt man i hennes ålder hamnar i grubblerier om hur långt man kan tänkas ha kvar. Dystra grubblerier. Plågsamma. Till intet ledande, kunde det förnumstigt sägas. Spelar roll. Vad hjälper att stämpla dem? Man slutar ju inte för det. Utan räknar, och räknar efter. Spekulerar. Tio år? Kanske bara fem? Om bara fem, hur i hela friden leva dem? Så försvinnande kort tid! Känner alltför väl igen mig i Ackebos tankegångar.
Onkologer menar kallt och kliniskt att fem år är en lång tid, tio en evighet. Det vill säga, efter avslutad behandling. Snacka om ångestframkallare!
Hela tiden oönskade påminnelser om livets korthet genom alla man får veta gått bort. Sådana som i ålder ligger nära en själv, obehagligt nära åldersmässigt. David Bowie. Björn Granath. Kjell Alinge. Listan kan lätt förlängas. Den har ju egentligen inget slut. Ingen punkt kan sättas.
Anmodanden, brukar jag kalla det. Eller uppmaningar. Försöker vara tacksam för dem. Använda dem för att knuffa på mig själv. Sparka mig där bak. Som när jag en natt sträckläst Peter Nolls Den utmätta tiden - Noll skrev den dödssjuk - och frustade av liv. Författaren uppmanade: Lev varje dag, som vore den utmätt! Vilket den ju är.
Lev för helvete! Lev! Det sistnämnda på Sara Lidmans gravsten. Vid den graven har jag aldrig stått. Däremot många andra. "Kyrkogårdsbesökare" kan också skrivas på mitt visitkort. Trogen sådan. Som om jag tränade på att vara där, skolas in. Hemska tanke.
Stefan Jarls starka film om den främste svenske regissören Bo Widerberg - vem har ärligt talat klått honom och hans Kvarteret Korpen? - gavs namnet Liv till varje pris. Ingen entydig titel. Till varje pris, vad betyder det?
Minns plötsligt vad Lasse Brandeby sa när han började inse att han inte skulle besegra sjukdomen:
- Jag är beredd stanna kvar på sjukhuset i många år, bara jag får leva.
Hjärtknipande.
Ingen vill dö.
Den som hävdar något annat blåljuger.
Vill man dö, är det något allvarligt fel.
Min far gick bort sextioåtta år gammal, i leukemi. Lever jag fortfarande efter nästa årsskifte har jag överlevt honom. Så där håller jag på. Stjäl livskraft. Beordrar mig själv att lägga av. Hjälper inte. Trillar snart dit igen. Räknar. Jämför. Alltmedan livsdagarna går. Utan hänsyn till mitt svarta ältande.
Morfar Alfred, den skälmen, brukade skoja om hur han läste husorganet Arbetarbladet: - Jag läser alltid dödsannonserna först. Ser efter om jag måste gå ned till förmiddagsskiftet. Eller om jag redan stämplat ut för sista gången.
Och så skrockade han gott åt sig själv. Den som lyssnade var inte gammal, Alfred skrämde den lilla pojken. För han upplyste mig om dödens existens.
Jag tog efter honom när jag började läsa papperstidningar. Läste alltid bakifrån. Nådde snart dödsannonserna.
När jag insjuknade i en livshotande sjukdom och vitrockarna gav mig föga hopp, tvärtom, försökte jag ignorera dödsannonserna. Bläddra förbi. Men lik förbannat, blicken fastnade i dem. Olust om de döda låg nära mig åldersmässigt. Nästan lättnad om det var långt till födelsetalen.
Inbillade mig jag var en bit på väg sluta hålla på och räkna och jämföra. Men så ramlade jag över intervjun med Ackebo. Och så har det börjat igen. Varför läste du den, ditt arma nöt?!
http://www.bokus.com/bok/9789173745833/livbok/ (Under och efter en sjukdomsperiod)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar