En gång under en SACO-strejk. Minns inte längre vilken kategori som tagits ut. Vill minnas motparten svarade med en stor lockout. 70-tal. Paneldebatt i en av de alltid lika mörka och dystra salarna i det traditionstunga universitetshuset i Upsala. Mycket välbesökt. Utanför salen skramlades det med insamlingsbössor. Pengar samlades in för att stödja de strejkande.
En av deltagarna i panelen Yngve Persson, ordförande i Träindustriarbetarförbundet. Den ende från LO-kollektivet. Det syntes på honom. Kroppspråket avslöjande med all önskvärd tydlighet att han inte kände sig riktigt bekväm i den akademiska miljön. Kritisk mot strejken. Därför inbjuden. Höginkomsttagarnas konflikt. De som redan har det så bra. Mycket mer hann han inte få ur sig. Tilläts inte utveckla sina argument. Han hade nog inte kunnat förutse vad som skulle hända denna afton. Kanske tackat nej till att medverka i så fall.
Att återvända till, efter att lösskägget tagits av
Publiken, uteslutande vänstermänniskor tillhörande någon sekteristisk bokstavsorganisation som det fanns många av på den tiden, kastade sig över honom. I sak tyckte jag också den facklige funktionären hade fel. Man ska inte spela ut lönearbetare mot varandra. Det gynnar bara arbetsköparen. Men det fula sättet som han angreps på. Oförblommerat sosseförakt. Oförskämdheter. Råheter, ovidkommande dylika. "Har inte du årskort på SJ?! Åkte du första klass hit?!" Kunde det låta.
Persson, endast folkskola bakom sig och autodidakt, utsattes för verbala spottloskor. Mobbfasoner. Från borgarungar som hängt på sig rött lösskägg och obearbetat tuggade citat från Marx och Lenin. Snart återvänder de till fadershuset och det privilegierade livet, tänkte jag tyst för mig själv.
Och så blev det ju. Ett påklistrat och högst tillfälligt vänsterengagemang. Ett fadersuppror, som det i efterhand tolkats psykologiskt.
Sosseföraktet, det var som om sossarna var huvudfienden och inte kapitalisterna, tvingades jag uppleva många gånger under de röda åren i Upsala. Jag som kom från ett S-märkt hem.
Och jag mådde inte bra av det. Det var som om de angrep mina släktingar, min familj. Bespottade den klass jag härstammade från.
Fast hos vissa röda borgartjejer låg jag bra till. Exotiskt och sexigt gubevars med en riktig arbetarson.
"Den som är fiende till arbetarklassen, är fiende till mig" (Majakovskij)
Plötsligt minns jag min mamma, arbetardotter och socialdemokrat ända in i döden. När hon vid ett tillfälle uttalade ett franskt talesätt fel. Och hennes fina vänninor i husmodersföreningen där hon var ordförande (något som hon och jag i och för sig kunde bråka om, vad har du där att göra?), herrskapsfruar som man sa, log i mjugg. Överlägset. Åt den enkla kvinnan som måste avbryta sin skolgång och börja som servitris. Fast hon hade läshuvud. Och så gärna ville fortsätta läsa. Men morfar hade inte råd låta henne.
Än i dag kan jag känna hat när jag tänker på detta. Hur de flinade åt min mamma. Glödgande hat. Och vad är det för fel på klasshat?! När det kommer från och riktas åt rätt håll, vill säga.
Träffsäker beskrivning, Lasse! Jag kan inte undgå att tänka på min mor som aldrig fick gå en dag i skolan utan trälade som piga i många år. Hennes berättelse om hur hon - som faktiskt hade läshuvud - mobbades av konfirmationsprästen och frystes ut av de bättre beställda bonddöttrarna. Jag tror att klasshatet bokstavligen kan sätta sig i kroppen, som hos tanten som önskar överklasskärringarna i grannskapet åt helvete. "dom som skrattade åt mig när jag inte hade något smör på brödet i min matsäck"..
SvaraRaderaYngve Persson var absolut gråsosse. Och en hedersman!