Jag vet sannerligen inte om jag skall skratta eller gråta.
Mina skattemedel.
Gävle kommuns kulturpristagare 2017 tillkännagivna.
En "utvecklingsdirektör", vad f-n är det inom offentlig sektor, och "normkritisk", med andra ord politiskt moderiktig, som får priset för att hon vill möta hat med "kärlek" och "samförstånd".
En frilansjournalist får det för att han påstås förtjänstfullt ha bidragit till integrationen och till att ha skapat "mötesplatser".
Jag tar mig för pannan.
Ethy liksom utvecklingsdirektören och frilansjournalisten bor jag i ett Gefle som är mer segregerat än någonsin.
Desintegrerat är snarast det ord som fångar läget i staden vid havet.
Och det följer etniska och kulturella riktlinjer.
Ett kroniskt utanförskap håller på att växa fram.
Det är bara att se sig omkring, lyfta blicken från ideologins sköna värld.
En gång i tiden kallades Gefle Sveriges Chicago.
Dagens Gefle: bilbränder och gängkriminalitet.
Staden mer otrygg än jag någonsin kan minnas den.
I detta Gefle belönas en person för kärlek och en annan för integration.
Hyckleri och söta ord.
Inte ett skvatt med den kommunala verkligheten att göra.
It makes me sick.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar