I Madrid andas livet och döden

La primavera regerar i den spanska huvudstaden. Det blommar och prunkar, det är grönt och frodigt, nästan övermäktigt i sin sydeuropeiska rikedom. Nu är jag här, ännu en gång, för att försöka ta till mig staden, göra den till min, öppna den för oplanerade exkursioner och flaneranden med avbrott för kafébesök. Ännu har den inte blivit min. Jag söker Madrid. Tidigare försök har inte öppnat staden för mig. Men jag ger mig inte. Det är något som envist fortsätter att locka och dra, utan att jag mer exakt kan säga vad det är. Jag kan bara inte överge staden för gott, vända den ryggen. Den väntar tålmodigt på mig. 

I Mina delade städer skrev jag om hur jag bryter ned den urbana observansen i överblickbara stadsdelar när jag tänker städer, såsom frihetens Kreuzberg eller det förnäma Dahlem i Berlin. Och om hur jag förknippar städer med vissa melodier. De senare seglar in automatiskt, de låter sig inte framkommenderas.

Vad med Madrid? Ännu ingen stadsdel som fastnat och blivit "Madrid" för mig. Jag associerar i mer allmänna banor och blir kvar där på en övergripande nivå: det spanska inbördeskriget, det djupa såret i landets historia som aldrig kommer att läka. De anonyma massgravarna och de efterlevandes krav på att återfinna resterna efter de avrättade. Hemingway och det republikanska försöket att bygga ett anständigt samhälle. Det försök som stupade på inre motsättningar i folkfronten, icke minst stalinisternas agerande. Ken Loach´s film Land och frihet gestaltar detta. Jag vet att inte alla delar hans version av vad som hände. Här finns också Enzensbergers Anarkins korta sommar: Buenaventura Durrutis liv och död.

Plötsligt hör jag Fred Åkerströms mäktiga basröst: ”Svarta tupp, när du hörs gala / blir det mörkt, natten är inne.” Fascismens svarta, blodiga natt. Dödens symboler, dödens arméer, det bisarra utropet: Viva la Muerte! Fernando Arrabal, fängslad 1967 för sitt antifascistiska engagemang och vars fader plötsligt försvann, tagen av fascisterna, för att aldrig komma åter, gjorde 1971 en film som bar den titeln. Den kortvuxne, bleksiktige generalissimo Franco, med sina blodbestänkta händer. En gång besökte jag den kortvuxnes grav, vägrade ta av mig kepsen och visa respekt, struntade i att andra besökare elakt, nästan hotfullt, betraktade mig. Aldrig mössan av för denne satans mördare! "Vem slipade sporren?" 

Men där finns också hoppet, det röda och vackra hoppet om ett samhälle värt namnet, präglat av jämlikhet, frihet och broderskap: ”Men när den röda tuppen gal / då gryr morgonens timme.” Det kan knappast sägas vackrare. 

Madrid och Spanien, det röda konfronterar det svarta och de fasas in i varandra, det ena betingar det andra, färgsättningen är kontrasterande, dialektiken avgörande. Livet och döden, inflätade i varandra. Inget är entydigt, inget avgjort på förhand. Drömmen om röda morgondagar som sjunger behöver inte avskrivas.

Nå, i morgon ut i staden! Den skall upptäckas, återupptäckas, tillsammans med en femåring som jag älskar att upptäcka saker tillsammans med. I honom spritter livet, blicken kreativt ogrumlad.