Det melankoliska trädet i Retiro

Jardines del Buen Retiro, Madrids motsvarighet till Central Park respektive Hyde Park. Stadens gröna lungor, en park belägen mitt i Madrid och omgärdad av tät trafik. Till och med en konstgjord sjö där man, om man så vill, kan hyra en liten båt och ro ut. Populärt hos söndagslediga Madridbor som besitter en avundsvärd förmåga att utan några åthävor, eller be om ursäkt för det, bara vara till. På filtar med matkorgar, utekaféer eller strosande långsamt i det gröna. Livskonstnärer, frestande tänka för den rastlöse som skadats av de många årens löneslaveri och kämpar för att bli fri. Livsnjutandet som det naturliga tillståndet, allt annat onaturligt.

Solen flödar, det är många människor som rör sig i Retiro men parken känns stor och rymlig, gott om plats för alla och envar utan att man behöver armbåga sig fram, eller känna sig besvärad. Men lite väl många amatörmusikanter av skiftande kvalitet som konkurrerar om uppmärksamhet och slantar. Personligen finner jag dessa figurer påträngande, men det är jag det. Roas heller inte av alla vitmålade, levande statyer, eller vad de nu skall kallas, med sina nästan omärkliga blinkningar mot den ofrivillige åskådaren.

Der melankoliska trädet kan jag inte namnet på. Men det fångar min blick och förundran. Varför just detta träd, när det finns så många andra i Retiro som inte hänger med sina grenar och misströstar, utan lyfter sina armar bejakande mot den klarblå himlen? Varför stannar blicken upp vid just detta träd som står liksom lite på sidan om, förstulet och bekymmerstyngt?

Plötsligt kommer ord från Stig Dagerman till mig, utan att jag kan förklara varför. Den dikt vars titel används varje år när Dagermanspriset delas ut i Älvkarleby och den svenska månaden juni står som vackrast och skirast, det gör nästan ont: "En dag om året borde alla låtsas / att döden vilar i ett vitt schatull / Inga stora illusioner krossas / och ingen skjuts för fyra dollars skull."

Denna betagande vackra vårsöndag i den spanska huvudstaden önskar jag att alla vi besökare i  Retiro förenades och låtsades gemensamt att döden vilar i sitt schatull och lämnar oss i fred. Denna upplysta dag som inte känner några skuggor, inget försåt eller bakhåll förtjänar det. Vi förgängliga varelser förtjänar det, en respit. Död, låt oss vara, blott denna enda dag.

Och samma dag lyder stridsropet inte viva la muerte, utan viva la vida!