Ett vänsterperspektiv, om det behållits, hade självklart stört relationerna med Krupp och kompani, negativt påverkat storkapitalisternas bidrag till partiet. De långa knivarnas natt, när det handfast och blodigt gjordes upp med ledande personer inom SA, och Hitler själv aktivt deltog, kan nog ses ur den synvinkeln.
Rasbiologin var den dominerande ideologin, onyanserad och generaliserande rå. Alla judar utan urskiljning, bortom klass och assimilering och kärlek till Tyskland, och alla andra nazisterna klassificerade som undermåliga i Tredje Riket, skulle bort. Den ariska rasen renas från förstörande element.
Vitrocken Josef Mengele spelade en central roll både i legitimerandet och praktiserandet av rasbiologin. Denne högutbildade, specialiserade Mengele som i filmen Den tyske läkaren (2014) framställs på ett sympatiskt sätt. Artig och väluppfostrad. Kanske var det så, privat en annan person än den sataniske figur som regisserade omänskliga medicinska experiment, sadistiskt och utan att störas av samvetskval plågade människor, reducerade dem till avhumaniserade objekt.
Samma, sammansatta och komplexa (ordet futtigt och banalt, jag hör det så fort jag skrivit det), personlighetstyp som ”Mannen utan ansikte”, Markus ”Mischa” Wolf, chef för HVA, en del av Stasi. Honom träffade vi, några kolleger och jag för ett samtal einmal i Berlin, på det DDR-typiska Hotel Unter den Linden som inte längre finns, föregått av en i och för sig mycket intressant på en mycket hög intellektuell nivå, mejlväxling mellan Mischa och mig.
Mischa var utomordentligt påläst och mycket skärpt, en utmaning att försöka matcha honom, långt från de billiga underhuggarna på den operativa nivån. (Se dem nu i svensk tv i den pågående utmärkta serien Berlin - under samma himmel.) Ofta funderar jag på detta: kombinationen av intelligensaristokrater - den i skallen fullkomligt lysande Mischa hyste inga högre tankar om Honecker, snarare förakt - och brutala gorillor. I samma rörelse. Hur Mengele såg på Führern och hans anhang vet jag icke, Men de öppnade ett handlingsutrymme för honom. Han tog sin chans. Och spelade sina kort fullt ut.
På ytan var Mischa charmerande och belevad. Men den högreste kunde snabbt få något grymt och skrämmande över sig, det var som att vända på ett mynt. Blodet frös till is när hans blick naglade fast en. Långt till den reflekterande och argumenterande människa jag umgåtts med i mejlen. Ett ämne var En tredje väg för Europa mellan realsocialism och marknadsfundamentalism? Jag hade satt rubriken. Och han tände på den. Skrev. Långa mejl. Vi diskuterade Rosa Luxemburg och tysk arbetarrörelse, vad som kunde ha stoppat Hitler. Mischa var påläst. Som få.
Han bjöd hem mig till sig, kanske betraktade han mig som en intellektuell jämlike och behövde sparring, vem vet, till sin privata adress där i lägenheten i centrala Berlin där hans Andrea fortfarande bor, alldeles invid Spree. Gudskelov att jag avböjde!
Jag var frestad, to be honest. Men Fuchs, Biermann, Bahro, Havemann och de andra dissidenterna petade mig i ryggen. Jag hade ju skrivit om de totalitära öststaterna 1975 i det som var tänkt bli min doktorsavhandling och i den texten kraftfullt tagit ställning mot den politiska, förtryckande byråkratin. Arbetsnamn: Byråkratins makt och teorier om självstyre. Men sedan kom LO i vägen…
Josef Mengele dog på flykt undan rättvisan, ytterst nära flera gånger att gripas men hann undan i sista stund, drunknade i en hjärtattack medan han tog en simtur. Jag vill minnas att Claudio Magris i en av sina böcker berättar om att när Mengels far dött, dök sonen upp till begravningen i Tyskland. Stod tyst i utkanten, trängde sig inte på utan förhöll sig avvaktande, igenkändes naturligtvis av de närvarande begravningsgästerna men angavs inte. Han skyddades av de sina, han som stod som nummer 1 på listan över efterspanade, fortfarande levande, krigsförbrytare.
I Dahlem, där Freie Universität ligger, finns det hus (huvudingång bilden ovan) där institutet för rasbiologi höll till: Kaiser Wilhelminstitutet för antropologi, mänsklig ärftlighetslära och eugenik. Det ryktades att "material" från lägren förvarades i huset långt efter krigsslutet och användes bland annat i cancerforskning.
Jag har förstås varit där och kikat, försökt ta mig in. Mötts av blickar från människor som anat anledningen till varför jag knackat på. Blickar som uttryckt ogillande, kanske sägandes "låt oss vara i fred, det som var är över”. Med Jesus ord: låt de döda begrava de döda.
Men huset blir inte kvitt sin mörka historia, så länge det orubbat med källarvåning och allt står kvar. Och det är nog inte bara jag som sökt mig till det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar