Mitt liv med Arbetarbladet och Gefle Dagblad

Arbetarbladet var den självklara morgontidningen i mitt hem på Smedsgatan i Sandviken. Fattas bara annat. Mamma förvisso inbiten socialdemokrat, det hade hon med sig i modersmjölken. En flickvän till mig sa ”Knogarblaskan" om Arbetarbladet, för så sa man i hennes medelklassfamilj. Lät fult i mina öron. Nedsättande. Klasspråk. 

Gefle Dagblad? Fullkomligt otänkbart hemma hos oss, det var ju en borgerlig tidning! Lästes enbart av sådana som inte var som vi. Folkpartister, muttrade mamma med beskt tonfall. Fick det att låta som något man borde akta sig för. Händigt folk. 

När min syster presenterade sin blivande man Birger för min familj, visade det sig att han inte bara köpte Expressen, han läste den också! Det bekymrade min mor. 

Och det bekymrade henne när jag hade en dikt publicerad i GD, den legendariske Björn Widegren kulturredaktör på den tiden. Men då hade jag flyttat från Sandviken och låg vid universitetet i Den eviga ungdomens stad. På behörigt avstånd från mammas örnblick, inbillade jag mig i min naivitet.

Hon kanske inte blivit varse dikten om inte hennes väninnor i husmodersföreningen, de finkulturella tanterna läste poesi och imponerades av ynglingen Ekstrands lyriska talang, skvallrat för henne om den. Jag vågade nämligen inte själv. Den handlade, om än i illa förklädd form, om vår relation. Hudlös, för att inte säga elak, i sitt raka tilltal. Ingen stor poesi.

Jag vill minnas att i den fanns den sårande, så måste mamma ha uppfattat det och jag önskar jag vilat på hanen, formuleringen "någon gjorde mitt liv onödigt svårt”. Fast kanske minns jag fel, jag kan inte hitta dikten för att kontrollera det.

Under Björn Widegrens tid, fortfarande finns det de som med ålderns rätt med illa dold förtjusning minns honom som signaturen Busige Björn (glatt skrattande på bilden till vänster) medverkade jag ofta på kultursidan. Under många år. Han betalade uselt, blev med tiden alltför självcentrerad, vilket gick ut över hans stil, skrev allt mer ointressant de sista åren på posten. Men i rättvisans namn skall sägas att han alltid höll mig om ryggen och försvarade mig.

Ty inte sällan blev det rabalder och ståhej runt mina skriverier, ilskna läsare var på Widegren. Även andra journalister - till och med på hans egen tidning. Tillika aktiva inom journalistklubben (som Björn inte tillhörde). En av de mest hätska av tillskyndarna undervisar numera om ”professionellt skrivande” - vad fasen det nu är och likaså hur kan man undervisa om det - på en högskola. Några fria ord existerade tydligen inte för dessa mina belackare.

Rabalder och ståhej. Som när Majorskan (Widegrens benämning efter majorskan på Ekeby i Gösta Berlings saga), det S-märkta kommunalrådet Eva Gillström med sin maktfullkomlighet, attackerades. Jag hade dundrat på med full ammunition om rumäniseringen av Gefle, nepotismen och ögontjäneriet i den kommunala maktens boningar.

Men då var mamma död. Annars hade hon tagit illa vid sig, ge sig på en socialdemokrat - och en kvinna! Min ende son, vad gör du? 

Rabalder och ståhej när jag skrev om gruppvåldtäkter och överrepresentation av invandrare bland förövarna. Rasist var jag, om inte nazist, borde åsättas publiceringsförbud, ut med fanskapet från spalterna. Men jag hade bara använt officiell statistik, hur lätt som helst att nagelfara. I Arbetarbladet ryckte Kennet Lutti, han som annars såg mig närmast som en publicistisk vettvilling, ut och försökte få dem som angrep mig förstå att de som journalister borde försvara yttrandefriheten. 

Det märkliga var att jag på stan kunde höra kommentarer från obekanta när jag haft något infört på kultursidan i GD. Sådana som jag i min fördomsfullhet inte trodde läste sidan. Tillrop. Alltid uppmuntrande. 

Minns särskilt ett tillfälle när jag skrivit en satirisk text om den eländiga genomströmningssystemet på högskolan och ”avslöjat” att jag godkände kreti och pleti, inklusive studenters svärmödrar och studenternas hundar. Den dåvarande rektorn - å, heliga enfald! - beställde fram en utredning om eventuellt tjänstefel. 

Rabulisten med Strindbergsskägg

Sympati från fotfolket. Stå på dig! Kunde jag höra på stan. 

Bland rabulistens bedrifter en recension av Ylva Stenius som ledde till dubbla (!) skadestånd för GD efter att ärendet anmälts till Pressens Opinionsnämnd. Och trots att dåvarande Pressombudsmannen inte fann skäl fälla texten. Men Stenius var en spalternas makthavare.

Jag kan känna mig nostalgisk när jag bläddrar i mitt digra privata arkiv med alla inlägg och debatter. Det var som om det jag skrev verkligen betydde något, gjorde skillnad. Tidningen en viktig aktör i ett pågående, offentligt samtal. Hur det är med det i dagens situation, i närvaro av de så kallade sociala medierna, har jag svårt att uttala mig om. Dock träffar jag fler och fler som slutat prenumerera. 

http://www.gd.se/kultur/gavle-ar-manniskorna

http://www.gd.se/kultur/stolen-far-sista-ordet