Matlagning och bonnrövar

Min morfar kunde knappt koka sig en kopp kaffe när mormor gick bort. Elin var den som oavlönat vårdade och servade maskinen Alfred - nuförtiden säger man humankapital, låter som något man förbrukar i koncentrationsläger - så att den kunde producera mervärde åt familjen Göransson. Morfar stod för produktionen, hon för reproduktionen. 

Jag har gått i morfars fotspår vad gäller kökets konst. När mina barn var små kunde jag fixa till köttfärsås och spaghetti.  Men inte mycket mer. Jo, blodpudding och fiskpinnar. Men jag är inte särskilt intresserad av att hålla på med grytorna eller jaga recept. Har heller inte behövt. Jag är däremot bra på att duka av och plocka undan. Och tacka för maten.

Ändå är ett favoritprogram i tv att se de danska bröderna Price, smale Adam och korpulente James, stå vid spisen. (Spise med Price i DR2.) Höra dem broderligt och kärleksfullt munhuggas och dra dåliga skämt. Jag blir kolugn av att titta på brödernas gastronomiska eskapader, njuter av deras lätta ton, de ger verkligen att hygge sig en konkret innebörd. Även om jag inte kan förstå varför de måste stoppa in så mycket mat i munnen när de skall provsmaka, samtidigt belåtet kommentera. Alltid blir det lyckat det som tillagas, alltid. Adam är förresten mannen bakom fenomenalt bra tv-serier. Det hade jag inte trott.

Händig fanns det de i Sandviken som tyckte att jag var och de stördes av det. Jag var inte som andra, inte konform, inte kuvad av bruksmiljön. Vet inte om ordet används med samma betydelse någon annanstans. Praktiskt händig har jag aldrig varit. Växte upp med en pappa som kirrade allt. Inklusive punkor på cykeln. Så jag behövde aldrig lära mig det. Opraktisk har jag förblivit hela livet, blir stressad av det praktiska livets alla gåtor. Fumlig och klumpig. Klantar till alla försök att leka praktisk.

Bonderøven kallas han i dansk tv. Frank Erichsen på sin bondgård nära Grenå. Utkantsdanmark som man säger i Köpenhamn. Som om bara Sjælland räknades! Han har det verkligen i händerna, det praktiska. Snickrar, hamrar, sågar, planterar, tar hand om djuren, tvekar aldrig, småler förnöjt under sin tunna mustasch och verkar kunna och veta allt om vad ett omfattande jordbruk kräver.

Och inte använder han moderna hjälpmedel! Inget som underlättar. Gamla don skall det vara, Frank vårdar traditionerna. Under en halvtimmes program demonstrerar han vad en tusenkonstnär är. Jag blir alldeles matt, önskar han kunde ta sig fem minuter och bara hänga med en Bayer, men icke. Men samtidigt blir jag lugn, som när jag ser bröderna. Rena medicinen.

Jag kan inte förklara varför. Kan det vara det att de verkar ha världen under kontroll, till skillnad från den ängslige Skriftställaren? Världen inte bara händer dem, faller inte plötsligt över dem. De behöver inte oroa sig, de har ödet i egna händer. Vad än bröderna kokar ihop och vad än Frank snickrar på.