När döda andas nära

Böcklin, De dödas ö

Låt de döda begrava de döda, uppmanade Jesus. En tolkning skulle kunna vara: låt dem vila i frid. Det som är, är nu. Ägna dig åt de levande.

Jag vet inte vad som framkallar den påtagliga känslan. Men vissa dagar känns bortgångna mer närvarande än annars. Det känns som om de är mycket nära mig, som om jag kunde höra dem andas. De säger inget, kanske betraktas jag av blickar jag inte kan möta, det är ingen obehaglig känsla, den gör mig inte rädd. Men jag påverkas, sinnets lugn går förlorat.

Joakim som plötsligt rycktes bort hösten 2009, jag minns det som i går när Dan-Axel på Folkteatern ringde mig på mobilen, vi hade rastat utanför Gränna och regnet vräkte ned, var på väg till Simrishamn för att övernatta på Hotell Svea där Piraten brukade häcka, slutmål det älskade Greifswald på andra sidan vattnet. Joakim var dramaturg och teaterkonstnär, han och jag samarbetade under ett par år på 90-talet omkring ett projekt vi kallade Förrådet. Vi höll till i källaren under Folkteatern i Gävle med ett medvetet blandat program. Inspiration hämtad från Kulturbrauerei i Berlin. Underhållning och debatt, recitation och skådespeleri. Ett brokigt koncept som kanske inte riktigt passade Gävle, passade bättre i Berlin, vad vet jag. Joakim är en av dem som plötsligt, som i denna stund, kan kännas mycket närvarande, jag hör honom nästan andas, men hör inte hans karakteristiska ohämmade skratt.

Min syster gick i december 2014 efter en mycket svår sjukdomstid, bröts ner bit för bit av den skoningslösa kräftan. Min storasyster, om jag bortser från en halvsyster. Fjorton år äldre än jag, sladdbarnet Lasse. Under alla år hade vi inte den kontakt jag önskar vi haft, postumt kan jag längta efter den. Samtalet mellan oss flöt inte bara på, det var som om det fanns en underliggande spänning som smög sig in och störde. Något vi aldrig kunde lyfta upp och prata om. Men jag kan känna stor sorg över att vi inte fick till det, innan det blev för sent. Sorgen slår sina klor i mig när jag står i minneslunden där min syster ligger. 

Jag saknar henne, tänker på henne nästan varje dag. Hon kan också som Joakim kännas närvarande, som stod hon alldeles intill mig.

Någon analytiskt lagd kanske skulle säga att jag plågas av skuld eller dåligt samvete gentemot dessa döda, därför dyker de upp, annars förträngda och tillbakahållna. Eller att jag har något ouppklarat med dem.

Jag minns när min mor gick bort, jag sov i mitt gamla pojkrum i lägenheten en natt när hon alldeles nyligen var bortgången, inga problem. Men nästa natt var det som om en osynlig rörde sig i mitt barndomshem, stötte emot möbler, ryckte i balkongdörrens handtag, jag förmådde inte stanna kvar, sökte natthärbärge någon annanstans.