- Det går inte om dom svarta tar över, det fungerar bara inte. Se på Zimbabwe!
Nej, det är inte en vit rasist som häver ur sig det. Det är Fran, manager på lägenhetshotellet i Simon´s Town. Själv benämner hon sig coloured. I Sydafrika talas det officiellt om fyra raser: vita, svarta, coloured och indier/asiater. Regnbågsnationen hette det förskönande förr om landet efter apartheid. Men raserna är inte likvärdiga i människornas ögon. Och det finns lagar som gynnar en ras på andras bekostnad, så kallad affirmative action.
- Under apartheid fanns det jobb och utbildning.
Våldet och kriminaliteten nämner Fran också, kan lämna otaliga exempel på rån och hemskheter. Grannar som rånats av beväpnade pojkar från samma område. Ute efter pengar att köpa droger för. Man riskerar att dödas för en mobiltelefon. Själv bor hon i ett slitet område några mil från Simon´s Town. Hennes big dream, som hon själv säger, är att flytta till Simon´s Town. Men hon har inte råd.
Klart det finns risk för idyllisering av det förgångna, motsvarande det som i Tyskland kallas ostalgi. Man glömmer eller bortser från hur det i själva verket var, man gör om det förflutna som det passar en, har behov av det. Jag har sydafrikanska vita vänner som förlorade på att apartheid upphörde. De längtar tillbaka. Men de icke-vita? Tillbaka till förtryck och förnedring? Lite svårt att smälta för en svensk, vistandes i det normkritiska pk-klimatet. Och vad skulle en svensk rassifieringsteoretiker säga?
Robert Mugabe
Det hänvisas ofta till Zimbabwe som ett varnande exempel. Vad som händer om de svarta tar över. Det går snabbt åt skogen, hävdas det. De förmår inte och egentligen vill de inte. Men starka krafter trycker på. Det har gått prestige i övertagandeprojektet, strunt samma vilka konsekvenserna blir.
Den kände agitatorn Julius Malema (ovan) i Sydafrika driver övertagandet som något av sitt huvudprojekt. Landet skall tas tillbaka från de vita. Vita farmare lever farligt i Sydafrika, hur många exakt som misshandlats eller dödats är oklart. Det rör sig om ett stort antal. Inget myndigheterna, definitivt inte det svårt legitimitetssviktande ANC, vill ha fram i ljuset. Förutom att farmerna plundras på allt, om de lämnas obevakade.
Maria Azcarate Stevens drev under femton år en farm i Zimbabwe tillsammans med sin man David. Boken Min afrikanska farm (Vaktel förlag) är hennes berättelse. En levandegörande och efterhand alltmer smärtsam historia om en farms uppgång och fall. Uppbyggandet av en mönsterfarm, tobak odlas. Exemplarisk behandling av de anställda. Om man får tro Stevens. Men så allt mörkare moln på den afrikanska himlen. Atmosfären i samhället förändras, blir alltmer hatisk från de svartas sida. Stegen mot katastrofen tas, ett efter ett. Nära Maria och Davids farm kretsar hotfulla individer, avvaktande det rätta tillfället att slå till. De förra klipper upp ett hål i stängslet på baksidan av farmen, i händelse av en snabb evakuering. Radiokontakt mellan farmarna etableras.
President Robert Mugabe har lovat otåliga krigsveteraner, hans stödtrupper, stora dusörer, men han har inga pengar. Lösningen blir att tillåta att krigsveteranerna, och det är nog inte bara de som vädrar morgonluft, övertar de vitas farmer. Farmarna inser först inte hotet, vägrar inse det, många har betraktat Mugabe som Zimbabwes Mandela, ingen hetsare. Och lagen har förhindrat ett direkt övertagande. Nu slut på detta.
Marias man kidnappas tillsammans med andra farmare, skjuts ihjäl med två skott i huvudet, efter att ha misshandlats och tvingats dricka diesel, när Maria är bortrest. Efter hans död söker hon upprättelse och försöker få mördarna gripna. Men förgäves. Med farmen förlorad blir hon kvar en tid i huvudstaden Harare, men lämnar sedan landet. Som många andra vita farmare. Till förfång för Zimbabwes ekonomi, Zimbabwe som en gång kallades Afrikas kornbod. Maria och Davids en gång blomstrande farm ligger nu för fäfot. Det enda företagandet som pågår där är ölförsäljning.
Mugabe har suttit 38 år vid makten, 94 fyllda, vägrar släppa greppet. Medan landet förfaller. USA och EU skickar hjälpsändningar.
Maria Azcarate Stegens har inte skrivit själv, hennes berättelse är nedtecknad av Eva Axelsson, rakt upp och ned som det förefaller. Utan att hyfsa språket. Det ser ut som en transskribering. Boken hade vunnit på en språklig handpåläggning. Det på sina ställen bristande språket förtar något bokens värde som en vittnesinlaga om galenskaperna som pågår än i dag i Zimbabwe. Inget de flesta av sydafrikanerna önskar importera.
Sorg känner man med Maria och hennes levnadsöde. Men imponeras samtidigt av denna starka kvinna. Hennes berättelse är också och inte minst just en stark kvinnas biografi. Före, i och efter Zimbabwe.
Nej, det är inte en vit rasist som häver ur sig det. Det är Fran, manager på lägenhetshotellet i Simon´s Town. Själv benämner hon sig coloured. I Sydafrika talas det officiellt om fyra raser: vita, svarta, coloured och indier/asiater. Regnbågsnationen hette det förskönande förr om landet efter apartheid. Men raserna är inte likvärdiga i människornas ögon. Och det finns lagar som gynnar en ras på andras bekostnad, så kallad affirmative action.
- Under apartheid fanns det jobb och utbildning.
Våldet och kriminaliteten nämner Fran också, kan lämna otaliga exempel på rån och hemskheter. Grannar som rånats av beväpnade pojkar från samma område. Ute efter pengar att köpa droger för. Man riskerar att dödas för en mobiltelefon. Själv bor hon i ett slitet område några mil från Simon´s Town. Hennes big dream, som hon själv säger, är att flytta till Simon´s Town. Men hon har inte råd.
Klart det finns risk för idyllisering av det förgångna, motsvarande det som i Tyskland kallas ostalgi. Man glömmer eller bortser från hur det i själva verket var, man gör om det förflutna som det passar en, har behov av det. Jag har sydafrikanska vita vänner som förlorade på att apartheid upphörde. De längtar tillbaka. Men de icke-vita? Tillbaka till förtryck och förnedring? Lite svårt att smälta för en svensk, vistandes i det normkritiska pk-klimatet. Och vad skulle en svensk rassifieringsteoretiker säga?
Robert Mugabe
Det hänvisas ofta till Zimbabwe som ett varnande exempel. Vad som händer om de svarta tar över. Det går snabbt åt skogen, hävdas det. De förmår inte och egentligen vill de inte. Men starka krafter trycker på. Det har gått prestige i övertagandeprojektet, strunt samma vilka konsekvenserna blir.
Den kände agitatorn Julius Malema (ovan) i Sydafrika driver övertagandet som något av sitt huvudprojekt. Landet skall tas tillbaka från de vita. Vita farmare lever farligt i Sydafrika, hur många exakt som misshandlats eller dödats är oklart. Det rör sig om ett stort antal. Inget myndigheterna, definitivt inte det svårt legitimitetssviktande ANC, vill ha fram i ljuset. Förutom att farmerna plundras på allt, om de lämnas obevakade.
Maria Azcarate Stevens drev under femton år en farm i Zimbabwe tillsammans med sin man David. Boken Min afrikanska farm (Vaktel förlag) är hennes berättelse. En levandegörande och efterhand alltmer smärtsam historia om en farms uppgång och fall. Uppbyggandet av en mönsterfarm, tobak odlas. Exemplarisk behandling av de anställda. Om man får tro Stevens. Men så allt mörkare moln på den afrikanska himlen. Atmosfären i samhället förändras, blir alltmer hatisk från de svartas sida. Stegen mot katastrofen tas, ett efter ett. Nära Maria och Davids farm kretsar hotfulla individer, avvaktande det rätta tillfället att slå till. De förra klipper upp ett hål i stängslet på baksidan av farmen, i händelse av en snabb evakuering. Radiokontakt mellan farmarna etableras.
President Robert Mugabe har lovat otåliga krigsveteraner, hans stödtrupper, stora dusörer, men han har inga pengar. Lösningen blir att tillåta att krigsveteranerna, och det är nog inte bara de som vädrar morgonluft, övertar de vitas farmer. Farmarna inser först inte hotet, vägrar inse det, många har betraktat Mugabe som Zimbabwes Mandela, ingen hetsare. Och lagen har förhindrat ett direkt övertagande. Nu slut på detta.
Marias man kidnappas tillsammans med andra farmare, skjuts ihjäl med två skott i huvudet, efter att ha misshandlats och tvingats dricka diesel, när Maria är bortrest. Efter hans död söker hon upprättelse och försöker få mördarna gripna. Men förgäves. Med farmen förlorad blir hon kvar en tid i huvudstaden Harare, men lämnar sedan landet. Som många andra vita farmare. Till förfång för Zimbabwes ekonomi, Zimbabwe som en gång kallades Afrikas kornbod. Maria och Davids en gång blomstrande farm ligger nu för fäfot. Det enda företagandet som pågår där är ölförsäljning.
Mugabe har suttit 38 år vid makten, 94 fyllda, vägrar släppa greppet. Medan landet förfaller. USA och EU skickar hjälpsändningar.
Maria Azcarate Stegens har inte skrivit själv, hennes berättelse är nedtecknad av Eva Axelsson, rakt upp och ned som det förefaller. Utan att hyfsa språket. Det ser ut som en transskribering. Boken hade vunnit på en språklig handpåläggning. Det på sina ställen bristande språket förtar något bokens värde som en vittnesinlaga om galenskaperna som pågår än i dag i Zimbabwe. Inget de flesta av sydafrikanerna önskar importera.
Sorg känner man med Maria och hennes levnadsöde. Men imponeras samtidigt av denna starka kvinna. Hennes berättelse är också och inte minst just en stark kvinnas biografi. Före, i och efter Zimbabwe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar