I dag har jag besökt min skyddsängel.
Hon vet att jag omtalar henne så.
Sjuksköterskan Lena på Onkologen vid Gävle Sjukhus.
Hon fanns där när jag 1999 inskrevs på Onkologen.
Och hon fortsätter att finnas för mig.
Trygghetsskapande, mer än hon kanske själv förstår.
Klok och kunnig, empatisk.
Alla borde ha en sådan skyddsängel.
Nu har vi känt varandra i hela arton år, ända sedan mitt insjuknande med diagnosen mantelcellslymfom.
Det kunde ha blivit en kortare kontakt, förstås, mycket kortare.
Prognosen utan tvekan becksvart.
Men jag överlevde.
Och jag är här än i dag.
Arton år!
Fem år brukar onkologer tala om som livstid efter avslutad behandling.
Längre än så - en evighet i deras kliniska, osentimentala ögon.
Jag har själv kallats "långtidsöverlevare", ett avskyvärt ord, låter som "långtidsparkering".
Fem år - ett flyende kort moment.
Det heter ibland, kanske främst från ekonomismens räknenissar,
att det "överkonsumeras" sjukvård, eller att vi använder sjukvård "i onödan",
Man kan också få höra att det är bra att ha "höga smärttrösklar".
Nys.
Själv har jag aldrig tvekat kontakta Lena när något dykt upp i min kropp som oroat mig.
Vi tidigare cancerpatienter har ju en sjuklig (sic! förlåt) tendens att tolka alla tecken som symtom.
I värsta fall att ett recidiv, ett återinsjuknande, är på väg.
Sinnet får, efter insjuknandet, och även om behandlingen gått bra, aldrig mer riktig ro.
Själv vägrar jag säga att jag är frisk eller botad, sjukdomen kan slå till igen, även efter många år.
Och jag avskyr bedrägliga, till synes hurtfriska, formuleringar som: Cancerns gåta på väg att lösas eller Vi skall besegra cancern.
När kroppen oroar är det en lisa att ha sin egen skyddsängel att kontakta.
Och det har jag gjort - många gånger under årens lopp.
Men aldrig känt, eller bemötts som, att jag gjort det i onödan.
Alltid fått hjälp.
Ser framför mig tavlan som fanns nära min barndomssäng i Sandviken.
Ängeln som med sin vinge beskyddar lekande barn vid vatten, eller om det var ett brant stup.
Skyddsängeln.
http://www.bokforlagetkorpen.se/Ekstrand_livbok.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar