Statsvetaren Jason Brennans uppfattning i den mycket omtalade boken Efter demokratin (2016) är att den allmänna rösträtten inte bör försvaras som något mål i sig, den besitter inget absolut egenvärde som är heligt och icke må ifrågasättas. Inställningen till demokratin bör enligt samme Brennan vara instrumentell och ur den genereras i så fall den avgörande frågan: vad blir bättre i och med den allmänna rösträtten?
Handen på hjärtat! Minskar fattigdomen? Orättvisorna? Klyftorna? Styr de som förtjänar att styra? Fattas de klokaste besluten?
”Bara” för att folk får gå och rösta vart fjärde år, om vi talar om Sverige. Mellan valen förväntas vi sitta stilla och snällt i båten, lydigt följa de beslut som fattas långt borta i de politiska församlingarna, vi förväntas inte lägga oss i. Indirekt uppmanas vi till undersåteri - i ett förment demokratiskt samhälle. Det kunde tyckas paradoxalt.
Klart förstås att vi kan vara oense om vad bör läggas in i begreppet bättre. Men om man som Skriftställaren är motståndare till fattigdom och stora sociala klyftor i klassamhällets hägn, lägg till fattigpensionärer och medborgare illa behandlade av försäkringskassa och arbetsförmedling, är svaret givet.
Själv svarar jag således bestämt nej på frågorna ovan. Sedan kan man förstås inflika, att det politiska systemets handlingsutrymme vad gäller framförallt ekonomiska angelägenheter och privat ägande är institutionellt begränsat, demokratin gör halt vid fabriksgrindarna brukar man säga. Men det talar ju inte för systemet, snarare mot.
Byråkratimonstret EU, ytterst kostsamt och skriande illa fungerande, har inte gjort saken bättre, tvärtom. Handlingsutrymmet för de nationella politikerna har krympt betänkligt. (Något de förvisso kan utnyttja för att två sina händer, avhända sig politiskt ansvar.) Liksom inflytandet från oss i valmanskåren. Det är långt till Bryssel och de välbevakade sammanträdesrummen.
Är det bra, fortfarande betraktat i ett instrumentellt perspektiv, att människor som inte är ett dugg insatta i politiska frågor ändå får rösta - bete sig som om de visste vad de röstar på? Som om de vore pålästa och kunniga, ansvarstagande medborgare - inte blott oinsatt agerande valboskap. För så är fallet, kunskapen om politiska frågor är generellt sett påfallande låg, det går att empiriskt bevisa med hjälp av de väljarundersökningar som återkommande genomförs.
Om det inte är bra, talar också det mot det nuvarande politiska systemet, dess utformning, i väst. Om vi inte vill försvara en de okunnigas och icke insattas demokrati. Tilläggas kan att valdeltagandet i USA och flera andra demokratiska länder är påfallande lågt. Senast i Frankrike. Okunnighet blandas med likgiltighet och en bristande tilltro till systemet. (Samtidigt som jag skriver detta visar aktuella opinionsmätningar att SD nu har 20 procent och är landets näst största parti, samt är större än S i LO-kollektivet.) Det öppnar för en sådan som Trump.
Politiska filosofer, bland dem John Stuart Mill, har optimistiskt hävdat att vi blir bättre människor om vi engagerar oss politiskt. Man skulle mycket väl kunna hävda raka motsatsen: sidor hos oss lockas fram som annars skulle ligga i träda och nog borde stanna där. Särskilt hos dem som hamnar i politiska församlingar. Strävan efter att maximera egenintresset, krass egoism, sko sig med hjälp av allmänna medel. Konkurrera med andra, även med de fulaste medel. Slå sig fram. Använda armbågar och illasinnat prat bakom ryggen på rivaler eller partikamrater.
I Sverige kan du bli riksdagsman och sedan tryggt och lugnt bara sitta av mandatperiod efter mandatperiod, utkvitterades en ersättning högre än vad många svenska universitetsprofessorer har i lön. Efter några år väntar en pension vi vanliga medborgare bara kan drömma om. Det enda som krävs är att du visar lojalitet och dansar efter partipiskan. Några krav på excellens eller hög kompetens ställs inte. Medelmåttighet och klent förstånd snarare en fördel.
Riksdagsledamöter som inte kan författa en sentens på klanderfri svenska (och det har inte att göra med att de är invandrare, nota bene), jag kunde lämna exempel på V-politiker men låter hänsynsfullt bli, kan leva det goda livet på skattebetalarnas bekostnad. Tillräcklig språkhantering eller intellektualitet krävs icke av en svensk riksdagsman. Motargumentet kan förstås vara att varför behöver man kunna skriva svenska eller tänka bättre än andra för att vara heltidspolitiker? Men det är inget särskilt starkt argument.
Heltidspolitikerna har systemet att tacka för allt. Utan systemet vore de inget. Jo, underbetalda i offentlig sektor, i vissa fall. Klart de föredrar det bekväma riksdagshuset och köttgrytorna, första klass-biljetten på tåget, övernattningslägenheten i huvudstaden och den skyhöga uppdragsersättningen. Annat vore ju bara korkat.
Att det offentliga samtalet, om vi räknar de så kallade sociala medierna dit, skulle bli bättre i och med populasens mer aktiva deltagande - ytterst tveksamt. Associationen går till vännen och publicisten Lilian Sjölund, det hat hon utsätts för på nätet, uttalat med en skrattretande eländig verbal förmåga. Nedsmutsning. Människor som inte borde tala och skriva offentligt - utan tiga och förkovra sig intellektuellt. Missbrukare av den yttrandefrihet vi håller högt.
Allvarliga samhällsproblem - kriminalitet, gängbråk, dödsskjutningar, värderingskonflikter, no go - områden - präglar samtiden. Men det politiska systemet förmår, det blir allt tydligare för var dag som går om man inte föredrar att blunda, inte lösa dem, det hänvisas till rättsstaten och till lagar, utlovas fler poliser och hårdare tag, alltmedan läget bara förvärras och blir allt allvarligare. Beslutsam retorik, som det kan förefalla, från beslutsfattarna - i praktiken maktlöshet och oförmåga.
Slutsatsen lutar mot att det nuvarande politiska systemet i Sverige och i väst är vid vägs ände, parlamentarismen i dess nuvarande tappning förlamad och döende. Brennan förespråkar för sin del en epistokrati, de upplystas demokrati, med begränsad allmän rösträtt. (En central och nödvändig premiss för hans resonemang är att de upplysta agerar förnuftigt och för det allmännas bästa, inte i snävt egenintresse.)
Carl Schmitt, som beskyllts av dem som inte läst honom ordentligt och intellektuellt anständigt för att vara nazist, argumenterade för att Suveränen och blott Suveränen kan införa det undantagstillstånd som krävs i det akuta läge när samhället är på väg att brista. Jag anser att vi befinner oss i det läget i Sverige och har gjort det länge. Men Löfven och kompani varken vill eller kan besluta om det nödvändiga undantagstillståndet, de förefaller bakbundna och vilsna.
Jag har inte röstat på många år, skulle inte drömma om att masa mig i väg till valurnorna och förnedra mig, bidra till att legitimera ett haltande eller snarare icke fungerande system, lämna fritt fram för politiker av den kaliber vi i dag upplever.
Det finns mycket som talar för Brennans uppmaning: Bort med den allmänna rösträtten! Avskaffa demokratin i dess nuvarande, förfallna form! Låt de upplysta, de pålästa och intellektuellt välutrustade, fatta de viktiga besluten! Filosofikungarna talade Platon om.
Vad säger att det skulle bli sämre i och med det? Minns vad jag sa i inledningen, jag är inte för ett samhälle präglat av stora klasskillnader. Men börjar känna mig alltmer uppgiven. Och den borne anarkisten i mig, det subversiva tänkande han länge representerade, hotas av stundens allvar. Inte revolution - lag och ordning!
Jason Brennan, Efter demokratin. Argument för ett nytt styrelseskick, Timbro 2017
Carl Schmitt, Det politiska som begrepp, Daidalos 2010
Lasse Ekstrand, En titt in i Carl Schmitts komplexa tankevärld, Gefle Dagblad 30 maj 2013
Lasse Ekstrand, Blir samhället möjligt eller väntar polarnatten? Samtida reflektioner, Tidskrift för kriminalvård nr 2 2016
Lasse Ekstrand: Efter Gottsunda - polarnatten, lekstrand.blogspot.com/2017/03/efter-gottsunda-polarnatten.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar