Rudi och FU-andan

Mensan på Freie Universität.  Skrivplats när jag är i Berlin, det har blivit så, inte enkom för att leva upp till den förpliktigande bilden av mig själv som en typisk kaféintellektuell. Jag har lyckats även denna dag slå mig ned i det hörn där jag trivs som allra bäst. Jag är alltid tidigt på campus för att intaga just det hörnet, det dröjer innan yrvakna studenter dyker upp med mobilen i näven och lurar i öronen. De, denna dag som är, avundsvärda kunde det tyckas, som skjuter sin ovissa framtid framför sig. Med löneslaveri eller anställningsfrihet, amorteringar och skilsmässor, förnedring och kräfta. 

Jag störs inte av dem, brukar tjuvlyssna, eller lyssna ofrivilligt, på deras samtal. Hur annars få veta vad som upptar dem? De ser bara så förbaskat unga ut. Påfallande många kineser, dåligt bordsskick av någon anledning, slafsar i sig maten, pratar högljutt med munnen full av mat. Jag hör även amerikaner bräka på med sitt breda idiom.

Utanför fönstret skylten som jag vill ha framför mig när jag sitter här: Rudi-Dutschke-Weg. Revoltören, så hatad av etablissemangets mumier, hedrades med en egen gata på campus, inte illa. Löper faktiskt en tätt förbi Springerskrapan också. Två gator i hans namn!

Rudi ligger begravd inte så långt härifrån efter att ha avlidit i badkaret julaftonen 1979. Han personifierar mer än någon annan den speciella FU-andan. Den sitter i väggarna och smittar förhoppningsvis många av recentiorerna när de rör sig i lokalerna. Frisinnet. Den kritiska reflektionen. Det är rätt att göra uppror! 

Diverse affischer tyder på att andan lever. När jag fundersamt studerar dessa, tänker jag: ljusår från den inskränkta högskola som betalade ut min lön. Där studenterna mest var intresserade av hur skriva sitt - jo, man sa ”sitt” - CV, springa på ”arbetsmarknadsdagar” och andäktigt lyssna till korkade direktörer. Heliga enfald! Hur stod jag ut?

Om studentrevolten och den nya vänstern skrev den stalinistiskt tidvis influerade Georg Lukács: "Jag tror att den studentrörelse som nu framträder, inte bara i Tyskland utan över hela världen, är en oerhört positiv företeelse."

Också hos Rudi, den viktiga strimman i hans samhällsfilosofi: hoppet. Om ett bättre, mer människovärdigt, samhälle, bortom den råa kapitalismens rovdrift och iskalla instrumentalitet - det antisamhälle som rör sig mot polarnatten för att citera Max Weber. Inte för inte hette en av Rudis husgudar Ernst Bloch (bilden nedan), formuleraren av en hoppets filosofi. (https://www.degruyter.com/viewbooktoc/product/431069) När Rudi tillsammans med sin familj befann sig i sin fristad i Danmark, inget annat land tog emot dem, besökte Bloch honom där.

Eva och jag träffade en gång en kvinna, som av en händelse inte långt från Rudis grav, som hört honom föreläsa på FU, hennes ögon lyste när hon förtäljde om honom. Hon hade trollbundits, det blev oförglömligt. Inget manus, han höll på i timmar. Den milde, som Wolf Biermann kallade honom. Skrev en sång om hur Rudi dog i badet liksom Marat.

Här på detta FU med sin stolta, kritiska tradition var jag gästprofessor hösten 1993, kanske den bästa hösten i mitt liv. En dröm gick i uppfyllelse, trodde aldrig den skulle göra det: Mein Gott, få komma till FU som gästprofessor! Jag hade i och för sig varit vid den prestigefulla Harvard Business School men vad var väl det mot FU?! Nej, jag vågade nog inte ens drömma om det. Men väl på plats i det skälvande Berlin som bara några år dessförinnan sett den förhatliga Muren falla skrev jag Nätternas natt, en melankolisk bok. (http://www.bokus.com/bok/9789173746267/natternas-natt-host-i-berlin/)
Och det var som om jag äntligen funnit min egen stil, i så fall tack vare Berlin och hösten -93.

Här i mensan har jag suttit många gånger. Dator och smörgåspaket. Flanörblocket väntandes på infall. Låtit FU-andan sippra in i mig, knuffa på min text. Mina ord trivs som fisken i vattnet på FU.