Spår 17

Från Gleis 17, spår 17, i Grunewald avgick transporterna österut. Människor som ofrivilligt transporterades. Dödens tåg.

Det makabras logistik. I Lanzmans Shoah möter vi lokförare på dessa dödens tåg. De handgångna - utan vilka inget totalitärt system skulle bestå en enda dag. Medan överbyråkraten Eichmann nitiskt och noggrant gjorde sina beräkningar - bara gjorde sin plikt. Det enda argument skrivbordsmördaren förmådde åberopa till sitt försvar vid rättegången i Jerusalem. (http://www.adlibris.com/se/bok/den-banala-ondskan-eichmann-i-jerusalem-9789171734167?g.)

De som skulle skickas i väg österut förtecknades och samlades ihop i centrala Berlin. Allt planlagt och noga organiserat, det är ju tyskar och preussisk ordning vi talar om! Jag kan inte sluta låta bli att undra vad de förtecknade tänkte och kände medan detta pågick. Kunde de  förtränga vad som väntade? Visste de? Hoppades de - på vad? Bad de till den Gud de kanske tyckte övergivit dem? Kände de sig svikna - av samme Gud?

Lång fotvandring på flera kilometer, det vore vanhedrande och de tvångsgående djupt förnedrande att kalla den Golgatavandring, från centrala Berlin ut till Grunewald. Bevittnad av många Berlinbor som inte ingrep. Bara stod där och glodde. Kanske nyfiket. Skadeglatt?

Fegt. Rädda om sitt eget skinn. 

Men stopp nu, herr Skriftställare! Lätt att fördöma ett icke-handlande när det inte kostar något. Vad hade Du själv, handen på hjärtat, gjort i samma läge? Var ärlig!

Jag inser samtidigt: det är bara en gradfråga. Det börjar med lydnad och tigande i det lilla, som på en tidning eller högskola (ta bara mina ömkligt tigande kolleger på min sista arbetsplats). I slutänden Auschwitz och lojal tjänstgöring. Man gör sin plikt, nicht wahr? Om det så är i Tredje Riket eller under New Public Management.

Grunewalds påkostade hus. (Läs gärna Lion Feuchtwangers högaktuella, även om den skrevs på 30-talet, Oppermanns, där förekommer stadsdelen.) Här kostar det stora slantar att bo. Osökt går tanken till filmen De feta åren är förbi. Även om den utspelar sig i Wannsee, dock utmed samma S-Bahnlinje och inte så långt härifrån. Inte är de feta åren förbi, väl? Men mina sympatier kvarstår hos de ungdomar som bröt sig in i de välbärgades hus. 

Här ute, i de flotta områdena, bodde nazibödlarna, efter att ha snott åt sig judars bostäder, köpt dem till underpris. Med Goebbels - som Hitler alltid tilltalade Doktor - i spetsen. Jag har besökt hans bostad ute på Schwanenwerder. Otäck, svårdefinierbar, känsla när jag står utanför hans adress, av att den klumpfotade är kvar ute på den vackert belägna halvön, där det betraktas som särdeles attraktivt att bo. Klumpfoten spökar. Hitlers livmedikus bodde heller inte långt från Goebbels. 

Bödlar drivna av dunkel dödsinstinkt, Thanatos styrande. Syftet att förminska och objektgöra, förgöra och utplåna. På rasbiologisk grund. Josef Mengele en förgrundsfigur. En medicine doktor, ingen litteraturdoktor och humanist som Dvärgen. 

Jag står en stund vid spåret, naturen har börjat ta över och växtligheten skymmer, det är en frodigt grön junidag, många Berlinbor på väg till Wannsee för att bada. Något oroande sjunker in i sinnet. Jag vet inte vad, kan inte sätta ord på det. Jag håller andan. Jag har aldrig varit här tidigare. Men ofta tänkt jag ville hit. Fråga mig inte varför. Jag har inget bra svar. 

Blundar, försöker framkalla något men vet inte riktigt vad, återskapa. Hör inga kommandorop. Inga schäferhundar som skäller. inget slammer. Inga ljud - överhuvudtaget. Inga tåg som rullar i den blodiga historiens svarta natt.

Nu är det efteråt. Är det?