Vid Herbert Marcuses gravsten, keps av. Som så många gånger förr, varje gång jag kommer hem - jo, jag säger så när hjärtat dikterar - till Berlin. Hans Den endimensionella människan som jag som artonåring läste medan rödskägget ännu inte växt till sig lämnade ett outplånligt intryck.
Jag satt där i mitt lilla rum i den påvra studentbaracken på Villavägen i Upsala, flitens lampa lyste stark, den mörka natten föll in, jag kunde inte släppa boken. Plötsligt var det som om jag fick uppväxten i Sandviken, Staden utan nåd och i skuggan av Verket, på plats. Åtminstone delvis. Underdånigheten. Den kollektiva underkastelsen. Den politiska uppgivenheten. Den självpåtagna maktlösheten. Den politiska ensamheten.
Herbert Marcuse. Innan jag hade fördjupat mig i Michel Foucault och teoretiskt anammat hans disciplineringsdiskurs, med självdisciplineringen i centrum. Sökte därefter förbindelserna mellan fransmannen och Marcuse. Försökte med dessa giganter att förstå varför vi tillåter oss att bli det givnas fångar, fastnar i normalitet och självklarhet, inordnar oss i vardagslivets tyranni, säger man och inte jag. (Heideggers distinktion.) Långt senare började jag använda begreppet tankefigurer. Begreppet behövde tid för att nå fram till mig och internaliseras i mitt samhällsreflekterande.
De energigivande och sprakande bilderna från studentrevolten, stormötena i aulan i Henry Ford-Bau på Freie Universität. Breathtaking, heta känslor och upprörda inlägg, varför var jag inte med? Studentrevoltens guru Marcuse självklart i centrum, tillsammans med Rudi.
Makten noterade också dessa bilder. Så när Marcuse sent om sider föreslogs få en hedersgrav i Berlin, blev det genast bråk och protester från mumierna. Liksom när Rudi föreslog få en gata uppkallad efter sig. En gata slingrandes sig förbi Springerskrapan, djupt symbolisk placering mot bakgrund av att militanta aktivister en gång stormade den antikommunistiska, reaktionära mediefabriken. Det retade många Berlinbor, att Rudi skulle hedras. Några av dessa indignerade dök också upp vid invigningen och protesterade högljutt.
Som om de två inte var en del av Berlins moderna historia! Liksom Wolf Biermann. Bråk likaledes när den senare föreslogs utnämnas till hedersmedborgare i Berlin. De gamla stalinisterna, förtryckets agenter med Gregor Gysi i spetsen, förklädda till PDS:are, ryckte ut. (När ber förresten vårt eget V om förlåtelse för att man svek dissidenterna i Öst och i stället umgicks med partipamparna? Ut med liken ur garderoben!)
Marcuse fick sin hedersgrav, men det tog sin tid. De förstockade stod på bromsen.
Med hjälp av Marcuse erövrade jag de teoretiska verktyg, de begrepp jag behövde för min kritiska samhällsanalys och marxistiskt färgade sociologi, inte hade kunnat klara mig utan. Dem har jag haft med mig alltsedan dess, använt i olika sammanhang, vassa och effektiva. Aldrig släppt dem ifrån mig, eller "råkat" förskingra dem. Som många av mina generationskamrater. Opportunisterna, kappvändarna, husnegrerna. Föraktliga figurer.
Således. Noch einmal vid Marcuses grav med stenar ditlagda av de gravuppsökare som kan sin Marcuse och inte tänker glömma honom, bakom det fortlöpande söndervittrande hus där Wolf Biermann fram till 1976 bodde, ständigt med Stasibilar utanför på gatan.
Jag hör duvor kuttra. I fjärran Charité-sjukhusets skyskrapa, det lasarett där teaterdemonen Heiner Müller avled zu früh. Han vilar för övrigt på samma kyrkogård, Dorotheenstädtischer Friedhof, som Marcuse. Liksom Teufel, Bahro, Bärbel och andra. De modiga. Keps av för samtliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar