Skriftställaren är avis på Tomas Ledin!

Skriftställarens böcker har aldrig varit några kioskvältare som troget och tjänstvilligt fyllt på hans plånbok. I och för sig har Beuysboken ur hans hand kommit ut i tre upplagor. Boken om Krøyer är förvisso slutsåld (ingen stor upplaga, snål förläggare), liksom Den befriade tiden, Skriftställarens första medborgarlönsbok. Men den arme Skriftställaren har sannerligen inte blivit fet på sitt idoga skrivande. 

Han har, djupt bedrövad och drabbad av svartsinne, frågat sig om det beror på att han är från Sandviken, som bekant Staden utan nåd. Men Evander, som också kommer därifrån, har ju haft många läsare (köpare). Och Skriftställaren går inte med på att han skriver sämre än Evander. För övrigt har Per Gunnar i ett älskvärt brev till Skriftställaren positivt kommenterat dennes författarskap, i synnerhet den självbiografiska Inte ska väl Humphrey Bogart gråta. 

Kvalitet handlar det således inte om, det har Skriftställaren långsamt (minns att han är från Sandviken där skorstensröken från Verket inte är bra för den intellektuella speeden) insett. Ta bara en annan sandvikare, Tomas Ledin. Sommaren är Kurt, heter visst den värsta landsplågan. Besynnerlig titel, förresten, nästan lite dada. Ledin, producent av nödrim och usla texter bortom det anständigas gräns. Plattityder i täta skurar. Framylade med en José Feliciano-härmande, illalåtande stämma som får mjölken att surna och katta att springa och gömma sig under soffan. 

Häromdagen kunde Skriftställaren inte undgå att i blaskan, svart på vitt, konstatera hur mycket eget kapital Ledin har i det egna bolaget. Åtskilliga miljoner. Jodå, Skriftställaren blev både förgrymmad och avundsjuk, finare än så är han inte. Där sitter Ledin och fiser i sin stora våning på Östermalm eller på sommarstället i Stockholms skärgård, studerar förnöjt det växande bankkontot, gödslat av texter som det inte borde vara STIM-, utan skottpengar på. Och den barska kritiken mot hans förskräckliga alster? Tja, han kan gråta hela vägen till banken. 

Medan Skriftställaren endast kan gråta över den låga pension som tjocksmocken Persson och kompani beviljat honom. Efter ett långt yrkesliv, där han skött sig, till och med fått guldklocka för nit och redlighet. Man kunde gråta för mindre. Samtidigt som han knåpar vidare på sina okommersiella texter. 

Kanske borde han börja skriva deckare? Kan en sådan illaskrivande figur som Läckberg - man klarar några rader, sedan är det nog - borde Skriftställaren också kunna. Men, som redan sagt, det handlar ju inte om kvalitet. Så glöm alla griller om deckarskrivande. Skriftställaren fixar det inte, så lågt kan inte ens han sjunka. Även om han behöver stålarna.

Den eventuellt hugade får gärna tröstande översköjla Skriftställaren med smicker, bred på bara. Den arme mannen behöver det. Jag lovar.