Innan Sebastian Haffner emigrerade till England skrev han en bok, en ögonvittnesskildring inifrån 30-talets Tyskland, lämnade en bild av att allt till synes på ytan var som vanligt, de vanliga Berlinborna levde som de plägade göra, det var bara det att nazisterna marscherade fram. En av Hitlers kammarjungfrur, Pauline Kohler, berättade i fiktionens form om hur det var att tjäna Hitler i Berchtesgaden. Böcker skrivna från denna tid ger ett annat intryck än dem som skrevs efter 1945, med facit i hand.
Lion Feuchtwangers Oppermanns publicerades 1933, före Nürnberglagar och Wannsee-konferens och beslutet om den slutgiltiga lösningen. En fasansfull skildring på inte långt från femhundra välmatade sidor, med brännande dokumentära inslag man känner svårbetvinglig lust att värja sig mot, om hur attackerna mot judarna alltmer trappas upp. Mobbfasoner. Brununiformerade stormtrupper, dumhuvuden till gaphalsar, brutaliteter och sadism, skolor och myndigheter som impregneras av det ”folkliga” och ”nationella” tänkandet, den antiintellektuella retoriken och överorden, överhuvudtaget ett anständigt samhälle som långsamt men allt snabbare förvandlas till den råaste vildmark där blott den starke överlever, människan är människans fiende, ingen går att lita på.
Feuchtwangers huvudpersoner älskar och vördar sitt Tyskland, de betraktar sig inte som judar utan tyskar i första hand, de är sekulariserade, bildade och civiliserade, tror sig veta, rentav vara övertygade om, att de simpla nazisterna är ett övergående fenomen, förtjänar att ignoreras, man bör låtsas som att de inte finns. De bildade högläser Mein Kampf för varandra, hånskrattar åt de hårresande flosklerna och den eländiga tyskan. De skall komma att sätta gapskrattet i halsen, när de svårt misshandlas eller tvingas emigrera, utsätts för den mest förnedrande och skamliga behandling, ondskans kreativitet känner inga gränser, förutom dödens.
Markörerna, varningssignalerna, blir allt tydligare. Men det går alltid att göra sig blind och döv. En sådan markör är när herr Oppermann plötsligt bara blir Oppermann. Eller professor Klein bara blir Klein. Till och med tilltalet brutaliseras, älskvärdhetens mask spricker. I det annars så artiga och belevade Tyskland, något jag själv brukar uppskatta och lyfta fram när det undras om min kärlek till landet.
Det finns inget vaccin mot nazism.
Plötsligt minns jag vad konstnären Tim berättade för mig, vad som hände i samband med öppnandet av en fotoutställning häromåret i Friedrichshain om Tredje Riket, Tim är foto- och collagekonstnär. Skinnskallar knallade i samlad tropp in i galleriet, han blev rädd, fruktade de skulle ge sig på utställningen och demolera den, eller angripa honom fysiskt. Men: - Det värsta var, att de sa inget, de var moltysta. Ingen kommunikation, ingen dialog var möjlig. De bara stirrade kallt på mig, utan ett ord.
Bruno Bettelheim (bilden ovan) satt fånge i Dachau och Buchenwald. Hur han än förhöll sig gentemot väktarna blev det fel. Försökte han tala enkelt på deras nivå, slog de honom, trodde han att han kunde göra sig till? Talade professorn enligt väktarna högtravande slog de honom, han skulle inte tro han kunde sätta sig på några höga hästar och leka fin! Det fanns ingen som helst möjlighet till ett vettigt samtal. Förnuftet avskaffat, instinkten och känslorna tagit över. I poeternas och filosofernas förlovade land - där Geist, andlighet, varit ledstjärnan. I det landet inföll den iskalla polarnatten.
Häromsistens var jag och lyssnade på den modiga ledarskribenten Lilian Sjölund i Stadsbiblioteket i Gävle. Det handlade om det hat hon utsätts för på nätet. Till synes helt besinningslöst. Oartikulerat och korkat, vidrigt i sin verbala oförmåga. Innan kvällen hann avslutas kom den obligatoriska frågan: - Vad göra?
Ingen hade något svar. Fundersam och illa till mods hastade jag hem i kvällsmörkret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar