Det gick inte att skjuta upp det längre. Även om det kändes svårt. Avsnitt 22 av teveserien Krøniken har vi nu avnjutit, om det är rätt ord vilket är tveksamt, i afton. Samtidigt som jag smällde i mig en härlig jødekage. Bakad enligt konstens alla regler. Innehållande så mycket Lurpak och annat gott att den nästan måste spettas loss från papperet i påsen. Serien har gått i repris. Märkligt hur mycket jag har glömt från första gången jag såg den. Minns den bara i stora drag, kanske förträngning. Inte så få avsnitt har känts som om jag har sett dem för allra första gången. Det har bara förstärkt den starka upplevelsen.
Det kändes trist under dagen att veta att sista avsnittet väntade. Och sedan skulle det oåterkalleligen vara slut, avsked tagas. Jag, med min livliga fantasi, har levt mig in i karaktärerna och blivit påtagligt berörd av deras öde. Jag har identifierat mig och projicerat, nästan klivit in i serien. Skrattat och gråtit, retat mig och förbannat. Det lysande skådespeleriet har inte gjort saken sämre.
Serien skulle mycket väl kunna användas som ett case i psykoterapeutisk utbildning eller i utbildningen av familjeterapeuter. Den gestaltar trasiga familjerelationer där det hela tiden underkommuniceras, det viktiga sägs mellan raderna, det antyds och underförstås. Under alla samtal, även när det förväntas vara trevligt och vänligt, anas spänningar. Problem hopas och det uppstår trassligheter, men det reds aldrig ut. Det är som om man inte kan tala med varandra på ett vettigt sätt, ständigt blir det fel, sår rivs upp som aldrig läks. Det sägs unskyld otaliga gånger, men det betyder föga. Mest som ett mantra. Eller för att vara artig.
Föräldrar och barn som inte når fram till varandra. Otrohet och skuldkänslor. En son som begår självmord i unga år, förmår inte leva upp till den tyranniske faderns orimliga krav, hur mycket sonen än försöker att få den senares bekräftelse och kärlek. Det gjorde ont att bevittna alla försök som inte ledde till någonting, alltmedan sonen blev allt olyckligare och drevs mot döden. Lägg till barnbarn som ärvde det de inte borde behöva ärva. Allt reproduceras och det känns bara så satans onödigt.
Det är som hämtat direkt ur verkliga livet. Jag drabbas också av tanken att Vinterbergs film Festen hämtat inspiration från Krøniken.
Märklig känsla i dag att ännu en gång cykla förbi Jens Otto Krags (bilden ovan) sommarställe uppe vid Skiveren, bara några kilometer bort. I det sista avsnittet dyker han upp på väg till sommarstället, politiken har han lämnat, den radikala fackföreningsmannen Anker Jørgensen har tagit över. Det skramlar av flaskor inifrån portföljen. Kanske är han på väg mot sin död. Han dog på sommarstället i juni 1978, blott 64 år gammal. På bilder jag i kväll letat fram, kan man se hur spriten märkte honom, gjorde honom plufsig.
I eftermiddags fick jag en ingivelse att ta av från vägen och se huset som ligger skymt bakom frodiga träd. Jag har ju aldrig sett det. Men så hörde jag röster. Glada skratt. Kanske pågick en fest av något slag. Så det får bli en annan gång. Men jag lockas av att närma mig huset och med sinnet vidöppet lyssna efter - ja, vad?
Dessa teveserier, inte bara Krøniken, som berikar mitt liv. Samt att veta var Krags hus ligger. Och att känna till hans liv. Berikande.
Är jag lite konstig som har det så?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar