Mitt sömnproblem började i andra ring på gymnasiet. Glasklart minns jag nästan exakt när den goda sömnen fram till dess radikalt bröts. Sedan har sömnlösheten gjort mig sällskap genom livet, utan att lämna mig. Sömntabletter har jag prövat. Utan att det jagat bort det envisa sällskapet. Bara medfört hangover och dåsighet. Någon föreslog modeflugan KBT. Nej tack, ingen mumbojumbo för Skriftställaren.
Egentligen tycker jag inte om ordet sömnproblem. Oklart vad det egentligen fångar, om det är den uteblivna sömnen som är huvudproblemet, eller vad. En psykoanalytiskt skolad terapeut jag en gång kände i Upsala menade att i botten finns förträngd dödsskräck. Rädsla för att somna in och sedan inte vakna mer. Tja. Känner man inte dödsskräck, lever man väl knappast det fullvärdiga liv som den satans döden sätter punkt för.
Jag kände också en Foucaultinspirerad sociolog som drev tesen att sömnen blott är ett disciplineringsverktyg i Maktens tjänst. Som sovande håller vi ju fan på oss, i värsta fall offer för mardrömmar. Revolterar icke. Vi behöver inte sova, det är Makten som behöver ha oss sovande. Undersåtliga - både dag och natt. Kanske ingen dum tes.
Tidigare reagerade jag på hur jag bemöttes av vissa medresenärer i tillvaron, när jag avslöjade hur jag hade det med sömnen. Bemöttes med vad jag uppfattade som skepsis och oförståelse: ”Det är väl bara att sova, det som är så skönt.” Från dem som obekymrat högljutt sågade timmerstockar om natten. De djupt insomnade, kanske på mer än ett plan.
Den vita natten, säger fransmännen om den sömnlösa natten. Det låter så vackert. Poetiskt. Svävande dimma över gröna ängar. Men strax ser jag målningar av Caspar David Friedrich framför mig. Där natten är något annat än vit.
När jag en gång begick en krönika om mina sömnsvårigheter, möttes jag av ett gensvar som aldrig förr. Lägg till tacksamhet för att jag kommit ut ur garderoben, jag menar ut från sängkammaren. Vi i de sömnlösas anonyma arme' är helt uppenbart många. Men pratar inte öppet om det, som om det vore något skamligt. Vi vakar på och håller diskret gäspande masken.
Varför oroa sig. Sova får man göra sedan, brukar jag intala mig själv när sömnbristens timmar växer i antal. I tusen år och mer därtill. Stängd och avslutad. Bortom allt. Jag föredrar att leva mitt korta och enda liv med öppna ögon. Om än rödsprängda sådana.
Jag har lekt med tanken att vända på dygnet. Sova på dagen, vara vaken om natten. Som deckarförfattaren och pseudonymen Maria Lang, Dagmar Lange (ovan), tydligen gjorde efter att hon pensionerats från sin anställning, jag tror att hon var rektor i en Stockholmsskola.
”Man borde inte sova när natten faller på”, heter det i visan. Vara uppe på natten, när alla (?) andra sover sött. Under kanske stjärnklar himmel och till Händels barocktoner. Datorn påslagen, wie immer. Charles Bukowski beskriver på det mest lustfyllda sätt tillvaron som nattskrivare. Efter att ha kommit hem från travbanan eller solkiga syltan och parkerat folkan. Vinpava och cigaretter inom räckhåll. Radion på, kanal med klassisk musik. Alltmedan de övriga medborgarna dragit täcket över sig.
Nu när jag är långledig låter det sig lätt göras, en dygnsomkastning. Vi får se. Det är ju så att jag alltid skriver om förmiddagarna. Men det är en vana som kanske kan ändras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar