Häromkvällen såg jag i DR 1 det informativa programmet Vores ukendte Danmark. Dottern till en motståndsman under den tyska ockupationen intervjuades, hon visade dessutom i inslaget var vapnen gömdes. Hon fick frågan om hon var stolt över fadern och hon svarade med ett rungande ja. Hon fick också frågan om hon skulle kunna tänka sig att agera likadant som fadern - med risk för eget liv. Även på denna fråga svarade hon ja, utan att tveka.
Den officiella berättelsen om den tyska besættelsen av Danmark under andra världskriget har sina svaga, för att inte säga mörklagda och kontroversiella, partier. Hur var det med motståndet egentligen, exempelvis jämfört med det tappra Norge? Var det ändå inte ganska svagt, valde ändå inte de flesta danskar att underkasta och anpassa sig, göra det bästa möjliga av situationen, kanske även för att tjäna en och annan skönt klingande krone på den?
Om de inte gjorde som Søren Kam, han som frivilligt enrollerade sig i Waffen-SS för att delta i skändligheterna på östfronten. Den ideologiskt övertygade Kam försvarade in i det sista sina gärningar. Danska staten försökte i alla år få honom utlämnad från Tyskland, utan att lyckas. Döden hjälpte honom att komma undan. Men det var inte för östfronten och handlingarna där som han begärdes utlämnad, utan för inblandningen i mördandet av en chefredaktör i Danmark.
Om de inte gjorde som Søren Kam, han som frivilligt enrollerade sig i Waffen-SS för att delta i skändligheterna på östfronten. Den ideologiskt övertygade Kam försvarade in i det sista sina gärningar. Danska staten försökte i alla år få honom utlämnad från Tyskland, utan att lyckas. Döden hjälpte honom att komma undan. Men det var inte för östfronten och handlingarna där som han begärdes utlämnad, utan för inblandningen i mördandet av en chefredaktör i Danmark.
Jag såg för några år sedan ett tv-program som berättade om den skam många kände efter att ha skickats till koncentrationsläger i Tyskland, överlevt och kommit tillbaka. En skam som kan tyckas svårbegriplig, kanske ändå inte. Största skammen borde väl de känna som inget gjorde, de som följde minsta motståndets lag.
Hvidstensgruppen
Alla valde förvisso inte underkastelsen, det fanns en dansk motståndsrörelse. Filmen Flammen og Citronen skildrar gruppen Holger Danske och dess aktioner i Köpenhamn 1944. Inte sällan tafatta och vilsna. Hvidstensgruppen nere på Sønderjylland har med rätta förärats en film med samma namn. Dessa modiga, vanliga och patriotiska danskar som mottog och gömde undan vapnen som engelsmännen släppte ned från luften. Efter en lagändring, dödstraff för motstånd infördes, arkebuserades de, tyskarna hade sprängt gruppen. Filmen Drengene fra S:t Petri skildrar några modiga unga pojkar i Aalborg.
Det mer militanta motståndet mot tyskarna trappades upp i och med att de senares framgångar mattades av och det stod alltmer klart att de inte skulle vinna kriget. Järnvägar sprängdes i luften. Attentat utfördes. På Bangsbomuseet utanför Fredrikshavn dokumenteras motståndets historia. Ett av de museer i landet där detta sker.
När arkiven äntligen hade öppnats, avslöjades mångåriga lögner och upplöstes förhärligande myter. Bäste exemplet är kanske den legendomspunne kommunisten Aksel Larsen (bilden ovan) som visade sig ha varit mer än villig att samarbeta med tyskarna, vilket ingen trott under hela efterkrigstiden. Han avslöjade generöst namn på motståndsmän, utan att det skedde under tortyr. En besynnerlig figur i mina ögon. P O Enquist har intresserat sig för hans öde och skrivit om honom.
Nå. Först under de svåraste omständigheterna prövas vi, då bekänner vi färg. Inget att moralisera över, om vi aldrig ockuperats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar