Jag såg i går kväll på Netflix, inom parentes alldeles för många dåliga filmer i utbudet med snedvridning mot det amerikanska och lättsmälta, filmen ”Experimenter” (2015) om socialpsykologen Stanley Milgrams beryktade lydnadsexperiment vid Yale University. I huvudrollen den släpigt agerande Peter Sarsgaard som jag tycker mycket om som skådespelare. Och som inte framställde Milgram som något särskilt sympatisk figur. Det vann filmen på. Som hans hustru den undersköna Winona Ryder.
Milgram (ovan), med judiskt påbrå, bedrev sina experiment i samma veva som Adolf Eichmann kidnappades till Jerusalem för att rannsakas. Och man i Tyskland var i full färd med att skapa det tyska undret. Samtidigt lägga locket på vad gällde de nazistiska förbrytelserna.
I filmen scener inklippta med den nervöst ansiktsgrimaserande Eichmann (nedan) i sin glasbur. Hannah Arendt var på plats och skrev ”Den banala ondskan”. Den färglöse tjänstemannatypen utgjorde hennes talande case. Mannen som ”bara” gjorde sin plikt och lydde order. Inget eget ansvar. Moralen satt i karantän. Inte unik på något sätt. Dessvärre.
Milgram, namnet betyder ”granatäpple”, läste jag för många år sedan och berördes starkt.
Jag refererade till honom på mina ledarskapskurser. Boken om lydnad och auktoritet kom att bli mycket spridd och omdiskuterad. Johan Asplund har för övrigt, i sedvanlig ordning, skrivit eget och uppslagsrikt om experimenten.
Filmen återger den massiva kritik Milgram möttes av. Motståndet. Ifrågasättandet. Upprördheten. Detta hade jag inte riktigt kläm på. Hur svårt han hade det både på och utanför universitetet. Han beskylldes för oetiska experiment, anklagades för att pressa sina försökspersoner på ett otillbörligt sätt. Även hans studenter attackerade honom.
Uppburen var han sannerligen inte, tvärtom. Frågan är hur det påverkade hans redan svaga hjärta. Han som beskylldes för hjärtlöshet och drabbades av flera infarkter. Uppenbarligen hade han öppnat eller rivit upp ett sår, petat i något förslutet. Det vi vanligtvis inte talar om. Elefanten i rummet.
Experimenten är direkt obehagliga att bevittna. Svåruthärdliga. Man känner dem på huden och ryser. Tendensen att lyda auktoriteter. Mycket få ifrågasatte att de på uppmaning skulle skicka allt starkare ström genom andras kroppar. De trodde ju verkligen att de gjorde det, genomskådade inte att det var fejk. Bara för att de förra svarade fel på fåniga frågor.
Denna förbannade auktoritetstro! Denna förbannade lydnad! Detta förbannade olydnadsunderskott som organisationer och samhällen vilar på!
Väl i säng efter filmen mindes jag Maria Modigs ”Den nödvändiga olydnaden” som jag använde som kurslitteratur vid flera tillfällen. Kunde inte finnas bättre boktitel. Men olydnaden är en bristvara. Icke minst i mitt fega land med sin utbredda undersåtlighet.
Jag hade svårare än vanligt att somna, medan staden tystnade utanför fönstret. Tankarna gick, utan att jag kunde hejda dem, till den ekonomiska institution jag var knuten till vid Högskolan i Gävle. Vi, inte den enda högskolan i Sverige bör understrykas, hade rönt kritik från UHÄ för våra examensarbeten. Uppstramning skulle ske.
Uppdraget att leda omgörningen av handledning och examination gick till en odisputerad adjunkt, som inte kan skriva. Helt enligt New Public Managements förgörande deprofessionaliseringssträvan.
Adjunkten pluggade in och läste högt ur riktlinjerna från UKÄ för institutionens professorer och andra. De framställdes som påbud, som vore de tio Guds bud, att ovillkorligt följa. Vi professionella, flera av oss mycket erfarna handledare, medarbetare diskuterade aldrig rimligheten i dessa. Hur vi skulle eller borde förhålla oss. Vi lydde bara. Adjunkten tillgrep koleriska utbrott, om det skedde något som helst ifrågasättande. Manipulativt och effektivt. Därigenom producerade han tystnad.
Jag var den ende som öppet ifrågasatte, inget jag slår mig på bröstet för. Det låg mig senare i fatet och jag pensionerades ofrivilligt. Avdelningschefen, som jag ser framför mig som Den förkrympte och då inte syftandes på hans ringa höjd över havet utan hans personlighet och bristande ledarskapsförmåga, anförde mot mig att jag ”varit kritisk” och ”inte följt majoriteten”.
På en akademisk arbetsplats! Där man inbillar sig att det är högt tak med den kritiska diskussionen som livsluft. Som ett PS kan sägas att inte en enda kollega lyfte ett finger när jag skickades hem. Kanske bara glada bli av med den olydige så att ostörd ordning kunde råda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar