Solnedgång som gör ont

Solnedgång i Vesterhavet denna juliafton som aldrig komma åter. Det är så betagande vackert att det nästan gör ont att beskåda. Molnformationer på himlavalvet. Någon har sagt att där jag just nu befinner mig, i Vendsyssel i Nordjylland, är det närmare till himlen än annars. Molnen stryker nästan över ens huvud. Som om de ville ta en med. Det är bara att kliva upp på ett moln. Om man vågar att följa med. 

Ont gör det att tänka att man måste lämna denna jord som kan vända ett så vackert ansikte mot en. Det är nästan provocerande. Lämna allt detta som omgärdar en, som om man helt sonika bara skulle vända det ryggen? Jag hatar döden, har jag en gång skrivit i en av mina böcker. Bengt, vän och tillika präst, därtill en okonventionell och ovanlig sådan, kom fram till mig vid en bröllopsmiddag och påminde mig om att jag skrivit så. Och lät mig samtidigt få veta att han kunde skriva under på det. Sorgen i hans röst kändes gränslös. Jag fick senare veta att han förlorat en son i en trafikolycka. Inte så långt innan vi stötte samman på den där middagen, Bengt och jag. 

Det tycktes mig spontant fel av en själasörjare att uttrycka sig så som Bengt gjorde. En präst ska väl trösta och lindra, även i den allra svåraste stund? Men, egentligen. Varför skulle inte en präst kunna hata döden? Men om man tror på en återuppståndelse, är inte det tjänstefel eller att häda? Om så, ändock djupt mänskligt. Döden är ju en provokation mot livet. 

Vännen Gert gick bort för blott ett par veckor sedan. Att tänka på honom och att han är borta gör ont. Rättare sagt, jag kan inte få in att han är borta. Hatar jag döden, hatar jag i samma stund tanken på att han är borta och att jag aldrig mer får träffa honom. Jag vill inte tänka tanken, jag försöker mota bort den. Den går ju nästan inte att uthärda. 

Ofrivilligt kommer vi till livet, ofrivilligt lämnar de flesta det. Kanske skulle mer än en tacka nej till att födas, om man på förhand erbjöds möjligheten få se hur ens liv kommer att gestalta sig. Med inslag av lidande och olycka. Förluster och farväl. 

Men väl utkastad i tillvaron, är det ens ansvar att göra något av det. Eller slarva bort och förskingra. Innan den död som jag hatar sätter punkt. Premissen är spikad. 

Solen har sjunkit i det Vesterhav som aldrig tystnar. Dags att försöka sova. Utanför huset gör redan fåglarna det. Och hjortarna.